Novelltävling.

Jag har deltagit i ännu en novelltävling. Vann inget men tycker ändå det är kul att försöka. Har lagt in mitt bidrag under fliken Skrivklåda med rubrik Ödets vågskvalp. Dit kommer du om du klickar här. Läs och tyck gärna till. Jag behöver feedback, konstruktiv kritik och goda råd!!

Annonser

Vårlängtan.

Drömmar om vår.

Snart knackar ljuset på. Dagarna blir längre och varmare vindar kommer att blåsa från söder.

Snön får se sig besegrad och smältvatten ska rinna i diken och från tak. Vi kommer likt barn hoppa i de pölar som bildas och sedan gräva gångar för att leda bort allt tövatten från gården.

Det ska letas i förrådet efter vingliga fällstolar. Dem ska vi tränga in i en vrå där det är vindstilla och soligt för att få njuta av vårens första utefika. När vi sitter där med kaffekopparna i knät anländer årets första sädesärla för att gäckande trippa runt oss med sin vippande stjärt.

Vårsolen kommer sedan vara lika förrädisk som vanligt och locka oss att ta av lite för mycket kläder, och vi kommer vara lättlurade den här gången också. Det kommer att bli förkylning.

Efter ytterligare en tid ska värmen stiga ännu mera och tjälen gå ur marken. Lökarna i jorden kommer att sträcka ut små tentakler som sedan ska förvandlas till gröna blad när de når markytan.

En sak är säker. Jag kommer alldeles för tidigt börja gräva i någon rabatt.

Kanske ska jag börja skriva dikter?

Idag yr snön utanför fönstret och jag har långtråkigt. Har hört någonstans att det är bra för fantasin. Roar mig med att försöka skriva en dikt. Har ingen aning om det finns regler för hur det ska vara. Men i någon diktgenre passar den här säkert in. Dikten om min brudbukett och lite om floristyrket.

  Brudbuketten

 Idag kommer blommorna

de blommor som skall vara i min brudbukett

 Veronicarosor, rosa och med ljuvlig doft

Fresia, med färg som matchar tygprovet försäljaren fick

tyget till blusen min mamma har sytt

de gröna skira bladen som skall vara bakgrund

 Jag lyfter locket till lådan

här ligger de, törstiga efter lång färd

Ropar – vi vill ha vatten

Rosornas taggar plockas bort

aj, där kom lite blod på fingret

ingen tid till ömkan, på med plåster

 Nu är blommorna i vatten

dricker till sig fin spänst

behöver stå någon dag för att inte vara för knoppiga

 I morgon innan daggen dunstat

plockar jag vitsippor i min hage

fyllda med nattfukt och försommar

 Allt är klart

jag har bundit min brudbukett

rosor, fresia, vitsippor

alla sitter säkert där de ska vara

det skira bandet hänger vackert

 Jag står som lycklig brud

lyfter buketten

låter doften nå min näsa

rosorna smeker mina blossande kinder

ingen tagg glömdes kvar

 

Motorcyklister, fortsätt visa gemenskap

En av mina funderingar i Mc-folket skrev jag i ren frustration. Under alla våra år på motorcykel har det varit en självklarhet att om man möter en annan cykel, ja då hejar man! Det är inget betungande för det kryllar ju inte direkt av motorcyklar därute. Därför undrade vi varför så få hejade tillbaka när vi kom tillbaka ut efter några mc-lösa år. Det får vi nog aldrig veta.

Men…

Den här sommaren verkar det ha vänt. Nu hälsar de flesta igen och det gläder oss. Det är väl lite förmätet att tro att de läst mitt inlägg och tänkt till men det spelar ingen roll, huvudsaken är att vi ser varandra igen.

Det här är vad jag skrev då:

           Tankar på bönpallen.

Värna gemenskapen.

Hallå alla motorcyklister. Har ni blivit gamla och inte orkar lyfta armen längre eller vad är det som hänt?

Ni har ju slutat hälsa, inte alla naturligtvis men alltför många. Jag kan förstå att trafiksituationen ibland gör det omöjligt och självklart ska säkerheten gå först men möts vi på en vanlig landsväg finns knappast någon anledning till att inte höja handen.

Min man och jag gjorde vår andra paus från mc-åkande när äldsta dottern inte ville åka sidovagn med oss längre. Det finns en dotter till och hon visade inget intresse för motorer. Hennes stora passion blev istället att spela fotboll. Det gick några år när vi skjutsade och satt vid gräsplaner i alla väder, ibland även snö! Vi som från början inte förstod något kan nu allt om offside, hörnor, inkast och att sälja kaffe i pausen. Nu sköter hon det själv och vi kan komma på motorcykel för att bara njuta av matchen.

Mig gick det ingen nöd på de här åren då jag fyllde fritiden med grävande i trädgården men maken började snart bli rastlös. Det går inte att bygga hur många altaner och uthus som helst. Varje gång det passerade en motorcykel ute på vägen stannade han upp och fick något drömmande i blicken. Så en dag stod en Yamaha 900 Diversion i garaget. En grön.

Som glada återfallsknuttar ger vi oss ut på vägarna igen. Vi gör som vi alltid gjort, hälsar på alla som åker på något som liknar en motorcykel. Vilket dåligt gensvar! Vissa bryr sig inte alls, andra kastar förvånat upp en hand. Vi har inrotat i ryggmärgen att hälsa så det sker automatiskt och jag erkänner villigt att det händer att det andra ekipaget hinner först. Synd bara att det inte sker mer ofta. Undrar vad som hände de åren vi gjorde annat?

Jag tycker vi skall vara rädda om den gemenskap vi har. Det är så enkelt och det kostar inget. En liten gest på vägen, en vänlig nick på en parkering eller ett hej vid något matställe innebär inte att vi måste umgås hela tiden. Vi kan vara privata när och om vi vill, det är bara att vara normalt artig mot en själsfrände.

Lek lite med tanken vad det kan leda till när andra trafikanter ser hur vi gör. Den man hälsar på ser man och är också rädd om. Vänlighet är en epidemi som kan spridas över landet. Bilisterna börjar kanske också ta hänsyn till varandra och även mot oss. Lite långsökt kanske men tänk om….

Så skärp er nu! Ni kan åtminstone vifta med fingrarna om ni tycker det är jobbigt att släppa styret.

Novelltävling

Har skickat in en historia till en novelltävling på tema Bordet i tidningen Skriva. Idag kom det numret ut och jag bläddrade ivrigt för att få läsa det vinnande bidraget. Det var en mycket bra novell som förtjänade sin vinst. Den handlade om vad som händer under ett bord. Jag själv tar nya tag och försöker någon annan gång. Det här var mitt bidrag:

Bordet kommer ut.

Skratt och skrik hörs. I bakgrunden hummanden från strupar som börjar värma upp. Oset från kolgrillen ligger tung över platsen. Korvar och hamburgare vänds och vrids, kön med hungriga människor är ännu inte särskilt lång.

Ett runt träbord försöker skapa sig ett större utrymme i den trånga samlingen. Det ser sig omkring, glad att till sist fått komma ut från den mörka, dammiga redskapsboden. Det spanar efter sina saknade och efterlängtade kompisar, de gröna stolarna med de mjuka dynorna. De som försvann ut från boden redan några dagar tidigare. Den sista tiden därinne i mörkret har varit jobbig. Inknuffat i ett hörn, belamrat av tungt bråte har det känt hur benen börjat svikta. En stor koffert med vassa hörn som vårdslöst ställts uppe på bordet, har med jämna mellanrum dragits fram och tillbaka tills det blivit djupa repor på den redan hårt slitna ytan. Sorgsen och med en känsla av övergivenhet drömde bordet om tiden när det fick vara inne i värmen. Inne i det stora huset, vid middagsbjudningar, när en nystruken broderad duk mjukt lades på bordskivan. När finporslinet plockades fram och glada människor satt runt bordet på sköna, stoppade stolar. Eller när ett stort pussel ockuperade bordet flera veckor innan sista biten kommit på plats. Det var en bra tid. Torrt och varmt och bekymmersfritt.

Förändringen började med känslan av glättat papper. Den stora möbelkatalogen som dunsade ner och rösterna som ivrigt pratade för sina favoriter. Det var då bordet bars ut i boden och glömdes bort. Tills det nu en dag åter bärs fram. En mulen vårdag.

Bordet kisar, bländad av dagsljuset, och det rodnar med en stor önskan att få skyla sina repor och skavanker nu när världen ska mötas igen. Men olustkänslan kryper i de rangliga bordsbenen. Det är lika trångt härute, och besvikelsen ligger där som en stor klump. Stolarna, bordet hade hoppats att de också fanns här, men det gör de inte. Undrar vart de tog vägen? Stickiga granbarr från grannen som ligger så tätt intill kliar och resterna från ett sönderhugget skåp skaver hårt mot bordets undersida. Tårar av vanmakt rinner.

Mörkret faller sakta, fler människor samlas. Alla verkar glada, de hurrar för våren, de skjuter upp raketer som målar himlen i många färger och ingen mer än bordet verkar bry sig om att kylan kommer smygande. Bordet suckar. Fattas bara att det börjar regna också.

Men, där borta kommer ett ljussken. Närmare och närmare. Bordet ler när det känner att ljuset för med sig lite värme. Äntligen!

Det hörs nu sång från en kör. ”Vintern rasat ut blan…”

Sprakande och knastret från elden tar över.

Florist – ingen dans på rosor

Jag finns publicerad i en bok!

År 2011 hamnade jag av en slump i ett projekt som kallades ”Kvinnornas skrivbyrå”. Det innebar att vi skulle skriva om våra yrkesliv och jag skrev om  floristyrket fast det var många år sedan jag bytt bort det yrket mot annat butiksjobb. Får nog erkänna att jag saknat blommorna mer än jag trodde.

Det här projektet gick ut på att många kvinnor runt om här i Dalarna satt hemma och skrev, sedan träffades vi i olika grupper på orternas bygdegårdar för att peppa varandra. När alla lämnat in sina alster valde de tre kvinnor som stod för projektet ut 25 berättelser som fick ingå i boken och JAG BLEV EN AV DEM.

Boken gick i tryck och vi blev så småningom kallade till boksläpp på Falu museum. Men det är inte nog med det…

Innan boksläppet läste en skolad skådis upp delar av bokens innehåll i radion. Ett om dagen i fem dagar och MITT BIDRAG VAR ETT AV DEM. Hon läste delen där jag beskriver min mormors begravning. Det går knappt att beskriva känslan av att höra sina egna ord läsas av någon som har utbildning för det. Ryser bara jag tänker på det. jag ringde Radio Dalarna och fick alla fem avsnitten på CD hemskickad. Lyssnar på den när jag behöver uppmuntras.

Vill ni läsa min story finns den under fliken Skrivklåda. Kvinnor i Dalarna berättar.

Så här ser boken ut:

IMG_0436 IMG_0437