Vad hände 2015?

2015 är inget år som går till världshistorien som det bästa men ibland glimtade det till. Det stora projektet i trädgården var bärlandet. Blev riktigt lyckat!

DSC_0009 DSC_0010

DSC_0003 .DSC_0008

Livet runt dammen var som vanligt fascinerande. Grodor, katter och växter i en salig röra.

DSC_0038 DSC_0037 DSC_0006 image image image

DSC_0084 DSC_0080 DSC_0030

Vårt andra fritidsintresse låg lite på is. Vädret lockade inte ut oss på vägarna trots att en ny motorcykel flyttat hit. Men den dagen det var dags för Mälaren Runt strålade solen! Och vi var många som passade på att lufta oss.

image image

På jobbet gick livet sin gilla gång. Kreativt, vackert, ibland stressigt och helt underbart. Bäsna trädgård i ett nötskal.

IMG_1330 IMG_1332 IMG_1344

IMG_1346 IMG_1345 IMG_1348

Mannen i mitt liv tycker om att bygga saker. Jag fick nya clematisstöd och en rosportal.

IMG_1143 IMG_1134 IMG_1150

IMG_1630 IMG_1626 IMG_1634

Det var en liten sammanfattning av 2015. Just nu (den 2:a januari 2016) yr det snö och blåser småspik ute. Jag fördriver tiden genom att lägga pussel och drömma om bättre tider. Snart är våren här igen!!

 

 

Annonser

Kyrkogårdar är som rofyllda trädgårdar.

Jag älskar att vara i vår trädgård. Nästan lika mycket tycker jag om att gå runt på kyrkogårdar. Jag gillar lugnet, fågelkvittret, buskarna, blommorna och träden som finns både där och hemma.

Från bönpallen på vår motorcykel ser jag över kyrkomurarna och det finns verkligen kyrkogårdar av olika stil och standard. Mannen i mitt liv är inte så intresserad men som alltid går det att kompromissa sig fram. Jag tittar glatt och utan gnäll på något han tycker är spännande och sedan stannar han när jag vill. Tillsammans har vi sett många vackra gravvårdar runt om i Sverige. Och varit in i många små kyrkor för att tända ljus.

Tror dock att Mannen tycker jag är lite morbid för det är lättare att få stopp på honom vid de lummiga trädgårdarna. Han är bara glad om någon annan följer med till kyrkorna och jag har två personer i min närhet som gärna ställer upp. Vår äldsta dotter och min bästa väninna.

Dottern bor i Stockholm och ibland åker jag ner för ”på-tu-man-hand-dagar”. Då passar vi på minsann. Stora kända trädgårdar, mindre mer parkliknande och små, inklämda grönytor. Vi har synat av det mesta. Nu utforskar vi döda stockholmare.

Skogskyrkogården. Vilket ställe! Här kan man gå hur länge som helst. Murar med gravar, stora öppna ytor, minneslundar och sedan tätt, tätt, tätt med gravstenar bland höga raka trädstammar. Denna enorma yta, mitt bland hus och trafik men ändå så tyst och fridfull. Går runt och läser på gravstenar, fantiserar om vad som hände, undrar över sedan länge glömda yrkestitlar och förfasas när vi ser årtalen över födelse och död. Ibland är livet orättvist. Det som stör lite är Greta Garbos grav. Denna speciella kvinna som frivilligt drog sig undan världen, vem bestämde att hennes gravsten och plats ska vara så iögonfallande? Tror inte det är enligt hennes önskan.

Den lilla kyrkogården runt Katarina kyrka. En kontrast mot den stora, stora. Undrar hur många som bara stressigt genar över här? Inte vi inte! Måste utforskas och tänk att här finns ett kändiskvarter. Undrar om det är med vett och vilje eller om det blivit så av en slump? Cornelius Vreeswijk ligger bredvid Anna Lindh. Mitt emot finns Kim Andersson och Putte Wikman. Förstår ni diskussionerna, skrattet och musiken det måste vara där när vi inte hör!?

Det här vandrandet gör mig än mer övertygad om att det ska finnas en gravsten med mitt namn när jag dör. En skrovlig natursten där det slingrar en clematis. Gärna en Kajsa som täcker marken. Jag vill att människor om hundra år ska se att jag har levat och fantisera om vem jag var. Tror att det finns ännu större behov av eftertanke då. Därför blir det inga bilder i det här inlägget för på kyrkogårdar leker man inte med telefonen, där bara njuter och filosoferar man.

Väninnan då? Ja, hon är lika blomälskande hon. Vi åker ofta och tittar på olika trädgårdar och passerar vi en kyrka blir det gärna så att vi stannar, går runt där och gläds/förfasar över hur folk sköter eller inte sköter sina gravar. Men mest tittar vi på planteringarna.

 

 

 

Skrivas stora novelltävling

Nu är Tidningen Skrivas stora novelltävling avgjord. Nästan 1400 bidrag hade de fått in, vilket hästjobb! Jag vann inget, vilket jag nog inte väntat mig heller, jag är ju ny på det här men man lär så länge man lever. Så på det igen!

Handlingen i mitt bidrag är hämtat från MC-världen. Lite upplevt- lite påhitt. Jag lägger in den under fliken Skrivklåda så får ni också läsa. Kom gärna med synpunkter.

Motorcyklister, fortsätt visa gemenskap

En av mina funderingar i Mc-folket skrev jag i ren frustration. Under alla våra år på motorcykel har det varit en självklarhet att om man möter en annan cykel, ja då hejar man! Det är inget betungande för det kryllar ju inte direkt av motorcyklar därute. Därför undrade vi varför så få hejade tillbaka när vi kom tillbaka ut efter några mc-lösa år. Det får vi nog aldrig veta.

Men…

Den här sommaren verkar det ha vänt. Nu hälsar de flesta igen och det gläder oss. Det är väl lite förmätet att tro att de läst mitt inlägg och tänkt till men det spelar ingen roll, huvudsaken är att vi ser varandra igen.

Det här är vad jag skrev då:

           Tankar på bönpallen.

Värna gemenskapen.

Hallå alla motorcyklister. Har ni blivit gamla och inte orkar lyfta armen längre eller vad är det som hänt?

Ni har ju slutat hälsa, inte alla naturligtvis men alltför många. Jag kan förstå att trafiksituationen ibland gör det omöjligt och självklart ska säkerheten gå först men möts vi på en vanlig landsväg finns knappast någon anledning till att inte höja handen.

Min man och jag gjorde vår andra paus från mc-åkande när äldsta dottern inte ville åka sidovagn med oss längre. Det finns en dotter till och hon visade inget intresse för motorer. Hennes stora passion blev istället att spela fotboll. Det gick några år när vi skjutsade och satt vid gräsplaner i alla väder, ibland även snö! Vi som från början inte förstod något kan nu allt om offside, hörnor, inkast och att sälja kaffe i pausen. Nu sköter hon det själv och vi kan komma på motorcykel för att bara njuta av matchen.

Mig gick det ingen nöd på de här åren då jag fyllde fritiden med grävande i trädgården men maken började snart bli rastlös. Det går inte att bygga hur många altaner och uthus som helst. Varje gång det passerade en motorcykel ute på vägen stannade han upp och fick något drömmande i blicken. Så en dag stod en Yamaha 900 Diversion i garaget. En grön.

Som glada återfallsknuttar ger vi oss ut på vägarna igen. Vi gör som vi alltid gjort, hälsar på alla som åker på något som liknar en motorcykel. Vilket dåligt gensvar! Vissa bryr sig inte alls, andra kastar förvånat upp en hand. Vi har inrotat i ryggmärgen att hälsa så det sker automatiskt och jag erkänner villigt att det händer att det andra ekipaget hinner först. Synd bara att det inte sker mer ofta. Undrar vad som hände de åren vi gjorde annat?

Jag tycker vi skall vara rädda om den gemenskap vi har. Det är så enkelt och det kostar inget. En liten gest på vägen, en vänlig nick på en parkering eller ett hej vid något matställe innebär inte att vi måste umgås hela tiden. Vi kan vara privata när och om vi vill, det är bara att vara normalt artig mot en själsfrände.

Lek lite med tanken vad det kan leda till när andra trafikanter ser hur vi gör. Den man hälsar på ser man och är också rädd om. Vänlighet är en epidemi som kan spridas över landet. Bilisterna börjar kanske också ta hänsyn till varandra och även mot oss. Lite långsökt kanske men tänk om….

Så skärp er nu! Ni kan åtminstone vifta med fingrarna om ni tycker det är jobbigt att släppa styret.

Antivåldmanifestation på motorcykel.

Varje år anordnar mc-klubben Red Wings i Mora en träff som de kallar Siljansträffen. En trevlig tillställning. År 1996 införde de tillsammans med SMC Dalarna ett nytt inslag i sina träffar, en kortege Siljan runt för att visa att den absolut största delen av alla som åker motorcykel inte ställer upp på det ökande våldet. De kriminella gängen och brutaliteten utgör säkert bara någon procent av mc-världen men det är tyvärr de som syns och hörs mest. Det gick t.o.m. så långt att vissa krogar inte släppte in gäster med skinnväst, inte ens snygga västar utan märken. Märkligt beslut kan tyckas för dumhet sitter ju inte i kläderna.

Nåväl, Red Wings har fortsatt med sina fredliga korteger och idag för 18:e året i rad. Jag har alltid lyckats pricka in en jobblördag så Mannen i mitt liv har åkt rundan ensam men i år är jag ledig och får följa med. En perfekt dag för en tur runt Siljan med strålande sol.

Vi startar på kajen i Mora. Det är många deltagare, inte bara svenska utan jag ser några danska flaggor och hör både tyska och norska röster. Roligt att visa upp Dalarna när det är som vackrast. Startavgiften är att köpa lotter och hälften av intäkterna går till någon förening eller liknande som arbetar mot våld. I år är det Föräldraföreningen mot narkotika som får pengarna. Hoppas många köper lotter, gärna två-tre stycken. Jag hörde aldrig någon siffra på hur många vi är men nog är det tresiffrigt.

DSC_0057 DSC_0065

Ett band grånade gentlemän underhåller medans vi väntar på avfärd och två äldre damer ute på promenad stannar och rycks med av musiken. Stampar takten så mycket de orkar. Speciellt till låten ”Apache”

DSC_0069 DSC_0070 DSC_0071 DSC_0073

Både jag och Mannen blir lite nostalgiska när vi ser sidovagnarna. Ser däremot inga barn någonstans, det är istället hundar som åker i dem. Knuttar och spättor har tydligen inga småbarn längre. Kan nog bero på att medelåldern här idag är rätt hög. Kanske inte 60+ men snudd på. Minst 50+ i alla fall. Inte ens polisen sänker åldersnivån men han har nog en trevlig dag på jobbet. Han får ju vara med oss.

DSC_0061 DSC_0062 DSC_0064 DSC_0066

Det är mysigt att åka i en välordnad kortege. Lite folkfest faktiskt. Fullt av människor efter vägen. Många har dukat upp fika, andra bara sitter på campingstolar och de tittar, de vinkar, de filmar. Det enda som saknas är små barn som viftar med flaggor annars känner jag mig nästan kunglig där på bönpallen när jag nådigt vinkar tillbaka. Och eftersom jag sitter rätt högt kan jag kika bakom alla och se vad de har i sina trädgårdar. Hinner tyvärr inte fota om jag ser något bra men jag spar det i hjärnans hårddisk. Den som till 95% redan är fylld med trädgårdstankar. Undrar vid vilken procentsats gränsen för nörderi går?

Den här helgen är det också motionsloppet Siljan och/eller Orsasjön runt på vanlig trampcykel. Jag är imponerad för det är långt. Många ömma rumpor i morgon.

IMG_0526

Vi har matstopp i Leksand och jag går runt och knäpper kort på välputsade motorcyklar och små detaljer som visar personlighet. Den gröna cykeln med flygvapenmärken blev vald till Snyggaste motorcykel av Föräldraföreningen mot narkotika.

DSC_0068 DSC_0072 DSC_0076 DSC_0078 DSC_0079 DSC_0083 DSC_0087 DSC_0094 DSC_0096 DSC_0100 DSC_0102 DSC_0058

Tillbaka i Mora vid Red Wings klubbstuga. Går en runda bland tälten och hälsar på några bekanta. Det kan vara bra med färgglatt tält när mörkret smyger på men vi slår några mygg och åker hem.

IMG_0531

Mysiga fikaturer på motorcykel

Nu är det dags igen. Solen skiner och vi vill känna vinden i ansiktet. Då sliter vi oss från hemmajobbet, sätter vi oss på motorcykeln och åker åt något håll bara för att mysfika och kanske tjuvkika in på andras trädgårdar. Det finns så många idéer att stjäla!

Här är vi vid vackra Fänforsen utmed Västerdalälven.

IMG_0469 IMG_0466

Bäsna trädgård. Tänk att det här är numer min arbetsplats.

    DSC_0192

 

 

Hildasholm i Leksand. Där köper man en kaffekorg och vandrar ut i trädgården. Alltid lika svårt att välja var man vill sitta.

DSC_0068  DSC_0102

Utsikten från BuffilsAnna på Björkberget i Siljansnäs.

IMG_0166 DSC_0064 DSC_0061 DSC_0002

Ja, här har ni nu sett bilder från våra fikaturer runt här i Dalarna. Hur jag upplever, känner och gärna vill ha det har jag beskrivit i MC-folket genom mina ”Tankar på bönpallen”. De tankarna finns under fliken Bönpallen.