Stora novelltävlingen

Tappa inte pytongrisen!

På en hård och knölig dikesren sitter en kvinna med sin förtvivlade lilla dotter i knät. Flickan gråter hejdlöst. En smetig blandning av snor och tårar rinner utmed hennes runda kinder. Mamman känner sina ben sakta domna bort. Dottern är tung och de vassa stenarna på vägkanten skaver. En snabb blick kastas upp mot de mörka, regntunga moln de lämnat bakom sig. Snälla Erik, hitta honom innan regnet hinner ikapp oss, ber kvinnan tyst och kramar lilla Edit. Samtidigt som ser hon tre mörkklädda personer kliva av sina stora choppermotorcyklar och närma sig med bestämda steg.

Åh nej, vad vill de…? Den här dagen som började så bra. Ska semestern ta slut nu och här? Ulrika blundar. De senaste timmarna passerar revy på insidan av hennes ögonlock.

”Hallå! Är du klar snart? Vi måste komma iväg innan det börjar regna.”

Ulrika hör otåligheten vässa till rösten därute och hon ser sig omkring. Deras kläder är packade i vattentäta påsar och burna till motorcykeln. De plagg hon plockade fram i en stund av beslutsångest har hängts tillbaka i garderoben. Att det ska vara så svårt att veta hur mycket som ska med. Ulrika suckar. Nej, det får räcka så här. Det finns trots allt butiker om de glömt något viktigt.

”Ja, jag kommer strax.”

Men. Bara en sista koll. Tvättmaskinen, datorn, stereon, teven. Allt är urdraget. Ingen har talat om åska, bara utifall om. Ett rågat fat med kattmat står på verandan och det är friskt vatten i en skål.

”Ja, vi ska klappa och krama katten varje dag, och mat, ja det ska han få. Och huset står kvar när ni kommer tillbaka, vi lovar. Åk, njut!”

Ulrika vet att hon kan lita på sina föräldrar men det var längesedan hon var borta från katten mer än en dag. Inte sedan de fick dottern Edit faktiskt.

Men nu är det dags. Motorcykeln därute i garaget har inte använts så ofta sedan de blev tre i familjen.

”Vi köper en sidovagn. Då kan vi tillsammans åka till Kolmården och Edit som gillar lejon får se dem på riktigt.”

”Ja, varför inte” svarade Ulrika som såg förväntan i hans ögon. Hon vet att han längtat efter att Edit ska bli tillräckligt stor. En gång knutte – alltid knutte, det talesättet stämmer allt. Speciellt för Erik.

Ulrika avslutar sin tur genom huset. Hon samlar sitt långa, mörka hår till en fläta. Stoppar den innanför löskragen och drar på sig skinnstället. Lite trångt har det blivit, hon måste hålla in magen för att få upp dragkedjan. Ska kanske använda semestern till att börja träna tänker hon och går ut till den väntande familjen. Erik har tvättat och putsat motorcykeln. Han har packat på, plockat av, packat om och stuvat fast. Ibland muttrat och undrat om de verkligen behöver så mycket men nu är allt äntligen på plats.

Den röda Hondan med den svarta sidovagnen blänker. Han är stolt. Ulrika ler förälskat och kastar en slängpuss.

Edit hoppar runt sin far med den energi bara en femåring besitter. I hennes famn dinglar Lufsegull, det älskade gosedjuret som Edits farmor virkade till hennes första födelsedag. Ingen kan riktigt säga vad det är för sorts djur han egentligen ska föreställa. Edit hävdar bestämt att han är en pytongris! Han har en nallekropp, en svans med grisknorr och två långa kaninöron där det ena med tiden också har fått knorr. Edit snurrar omedvetet det örat runt sitt finger när hon är trött eller ledsen.

Nu tjattrar Edit som en papegoja, samtidigt som hon försöker få på sig sitt lilla skinnställ. ”Pappa, är det långt till Kolmården?”

”Ja.”

”Orkar Lufsegull vara vaken hela tiden?”

”Ja, kanske.”

”Får djuren i Kolmården bo med oss i vårat tält?”

”Nej, de får inte plats. Klä på dig nu. Ser du att det att regnar där borta, men vi ska åt andra hållet så om vi skyndar oss lite så slipper vi bli blöta. Ulrika, är du klar?”

Äntligen på väg. Äntligen tillsammans på motorcykeln. Äntligen semester. Ulrika lämnar visiret på hjälmen öppet. Hon vill känna den ljumma vinden i ansiktet, känna att det är sommar. Att sommarvinden då och då blandas med en stickande lukt av gödsel gör inget när doften av nyslaget hö tar över. Bönderna gör sitt jobb.

Tankarna vandrar iväg. Det ska bli så skönt att slippa arbetet ett tag. Hur roligt det än är och trots alla gulliga stammisar så behöver hon en nystart. Semestern på motorcykeln ska blåsa bort alla negativa tankar. Vädret verkar också hålla med henne. Bakom dem växer de mörka regnmolnen men framåt syns blå himmel och solstrålar letar sig ner mellan ljusa moln. Som ett omen.

”Mamma, mamma, mamma.”

En liten hand klappar ihärdigt på hennes ben. Ulrika blinkar till och återvänder till verkligheten. Hon böjer sig ner mot dottern i sidovagnen. Hjärtat svämmar över när hon ser på henne. Så söt. Som en liten fluga med de stora slalomglasögon hon har till skydd mot vindar och insekter.

”Mamma, ska vi köpa godis snart?”

”Ja, pappa stannar vid macken. Du och jag kan handla när han tankar.”

”Får jag köpa en tidning också?”

”Men du har ju en hel hög därnere.”

”Lufsegull vill också ha.”

”Nej, ni får samsas om de som finns.”

Hon lutar sig mot Eriks rygg. Närheten värmer genom har tjocka skinnställ. Vad mysigt det är att ha sin man på lagom kramavstånd hela tiden. Ulrika släpper iväg tankarna igen.

Plötsligt hörs Edit skrika. ”LUFSEGULL!”

Erik reagerar blixtsnabbt med inbromsning och stopp vid vägkanten. Edit gråter så tårarna sprutar inne i glasögonen. Lufsegull har blåst ur vagnen!

”Jag skulle ju bara visa honom…” hulkar hon. Den lilla kroppen kryper ihop och skakar av förtvivlan.

Båda föräldrarna hoppar av motorcykeln och Erik lyfter upp den lilla flickan, säger att de ska hitta Lufsegull. Bra att hon skrek direkt, han kan inte vara så långt borta.

Han går bortåt vägen och Ulrika och Edit sitter kvar, tätt sammanslingrade på dikeskanten. Flickan snyftar och Ulrika håller henne intill sig, torkar tårar som inte vill ta slut, väntar att hon ska lugna sig så pass att de kan prata. Vägkanten är hård och obekväm. Ulrika försöker lyfta lite på sitt domnande ben för att få igång blodflödet men då klamrar sig Edit ännu tätare fast, rädd att mamma ska gå.

På avstånd hörs hårt brummande motorcyklar. Ljudet växer. Tre Harley Davidsson med höga styren och långa framgafflar kör fram och stannar. Två män och en kvinna, klädda i svarta kläder med fransar och nitar kliver av. Erik är fortfarande långt borta och Ulrika väntar med bävan vad som ska hända.

”Vad har hänt? Behöver ni hjälp?” De ser på henne med bekymrade ansikten. Ulrika slappnar av, släpper ner sina spända axlar och berättar om den stora katastrofen. Hon pekar mot Erik som söker i diket, ute på åkern och efter vägkanten. Den ene mannen böjer sig ner mot Edit, han håller undan sitt långa flätade pipskägg och stryker henne över kinden.

”Lilla vän. Vi ska hjälpa din pappa att leta.”

Fyra personer söker metodiskt genom terrängen medan Ulrika och Edit tittar på. Snyftningarna har avtagit och Edit talar igen. Hon skulle bara visa kossorna som betar ute på ängen för Lufsegull men vindrutan var i vägen. Därför lyfte hon upp honom för att han skulle se. En femåring som aldrig hört talas om vinddrag…

”Tjoho, här är han.”

Edit spritter upp och sätter fart mot den lilla gruppen som kommer gående. Högt på pappas axel sitter han, Lufsegull. Lite blöt, en fot råkade hamna i en vattenpöl men annars är han helt oskadd. Bara lite rufsig.

Fem vuxna ser på den lilla flickan som nu åter sitter i sidovagnen. Hon kramar hårt sin pytongris och lyser som en sol.

”Tack, snälla ni. Jättetack!” Tänk att det finns så snälla människor. Bosse, Olle och Kerstin, precis som barnen i Bullerbyn. Ulrika skäms för de tankar hon fick när hon först såg dem. Trodde inte att hon själv var en sådan som dömer folk efter kläderna.

”Ha nu Lufsegull i knät hela tiden. Tur att vi var på den här lilla vägen när det hände. Uppe på stora vägen får man inte stanna så här. Så håll i honom nu!”

Ulrika hör sin röst tjata och förmana, säker på att Edit lärt sig en tuff läxa. Den lilla nallen kommer inte att lyftas utanför vindskyddet igen. Kanske går det att göra något slags säkerhetsbälte till honom. Ska prata med Erik om det. Just nu får den tilltufsade nallen bannor av Edit. Med bestämd röst ger hon honom husarrest där nere i vagnen. Ulrika och Erik ser leende på varandra, skakar sina huvuden och kliver åter upp på cykeln.

Mil efter mil, samhälle efter samhälle. Små byar med faluröda stugor och stora bondgårdar. Ulrika vrider sitt huvud så långt det går åt båda håll. Hon tittar in i alla lummiga trädgårdar, ivrig att stjäla idéer till deras egen. De åker förbi större städer där vägen dragits så att det enda som syns är enorma industriområden. Inte alls lika roligt att se.

Erik stannar vid ett värdshus.

”Jag är hungrig. Är inte ni?” Både Edit och Ulrika känner efter. Jo, det börjar allt kurra lite i magen. De hjälper Edit ur sidovagnen och flickan som nu samlat mycket spring i benen skuttar iväg mot en gunga som hänger från en trädgren.

”Ska du inte ha Lufsegull med dig?” ropar Erik.

”Nej, han var ju så olydig och hoppade ur vagnen förut. Han får stanna där nu.”

Ja, ja, tänker Ulrika. Vi får väl hämta honom när hon ändrar sig.

Värdshusets trädgård doftar syren, stolarna är mjuka och gungar alldeles lagom. Tallrikarna är renskrapade och Edit har återvänt till gungan. Erik går för att hämta kaffe och glass.

”Nej men hej.” Ulrika hör hur han talar med någon men syrenbersån skymmer. Efter en stund kommer han runt hörnet och med honom tre välbekanta knuttar. Ulrika ser att Kerstin smusslar med något och undrar lite, men just då kommer Edit springande och tar all uppmärksamhet.

”Mamma, ska vi hämta Lufsegull så han också får hälsa?”

”Ja, det gör vi.” Ulrika börjar resa sig upp.

”Nej, nej, stanna, han är inte där.” Kerstin plockar med sin jacka. Fram bland fransarna tittar Lufsegull och Edits häpna ögon blir klotrunda.

”Men… varför…” Ulrika och Erik ser frågande från den ene till den andre. Bosse drar lite i skäggflätan och berättar hur de såg deras ekipage från vägen. De bestämde sig för att också stanna. Och tur var väl det, för just när de klivit av sina cyklar fick de se en stor hund som nosade runt i Edits sittbrunn. Den nafsade tag i Lufsegull och var på väg bort.

Edit lyssnar tyst och hennes ansikte blir allt blekare. Hon glömmer att äta sin glass som börjar smälta och rinner från struten ner över hennes hand. Hon märker det inte. Även Ulrikas blick är som naglad vid Bosses mun samtidigt som hon sträcker sig efter en servett för att torka kladdig glass. Först när Edit protesterar ser hon hur hon med servettens hjälp istället smetat glassen till flickans tröja.

”Vilken tur att vi har mycket kläder med oss” säger hon och alla fnissar till.

Bosse berättar vidare. Olle jobbar som hundförare och är van att handskas med stora djur. Han lyckades ta tillbaka gosedjuret från hunden.

”Tar du hand om honom nu eller ska vi åka efter er till Kolmården som livvakter till Lufsegull?” Olle räcker honom till Edit med skratt i rösten.

”Jag tror inte hon släpper honom ens för en sekund efter det här” säger Erik och undrar inom sig hur han ska förklara ordet livvakter för Edit.

”Det blir bra. Jag känner det, men du måste lova att inte hålla honom över staketet vid lejonen. Tappar du Lufsegull där kommer jag inte och räddar honom! Lejon kanske äter pytongrisar.” Edit tittar på Olle och lovar med låg röst.

”Vi tummar på det.”

Hela familjen säger hej till sina nya vänner och fortsätter den försenade färden mot Kolmården. Det är med glädje de höjer handen och hejar på alla motorcyklar de möter. Edits lilla näve viftar ivrigt vid varje möte. Den gamla seden att motorcyklister alltid hälsar på varandra känns nu extra viktig. Ulrika sitter tätt mot Eriks rygg och är glad att just de träffades. Att det var han och ingen annan som förde in henne i den här världen, den mysiga mc-världen. Den med naturupplevelser, närhet och stark gemenskap. Den enda värld som kan förmå henne att lämna hemmet för längre tider än en dag åt gången. Den värld som inte har något att göra med de brutala gäng som använder sina fula skinnvästar för att se skrämmande ut.

”Tror du att Edit håller rätt på Lufsegull resten av resan? Tänk om han kommer bort.”

Det är kväll och vid en campingstuga sitter de och viftar lojt bort några envisa myggor. Edit och Lufsegull sover tryggt i en våningssäng därinne.

”Nej, hon kommer att ha stenkoll och de där två kommer att uppleva så många äventyr tillsammans att det räcker till en bok.”

”Ja, kanske.”

”Mm. Nej, nu går vi och lägger oss. Vi måste upp tidigt om vi ska hinna fram i morgon. Puss och god natt.”

”God natt. Puss.”

På avstånd hörs morret från tre motorcyklar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s