Novelltävling 1. Att komma ut.

Att komma ut.

Skratt och skrik hörs. I bakgrunden låter hummanden från strupar som börjar värma upp. Oset från kolgrillen ligger tung över platsen. Korvar och hamburgare vänds och vrids, kön med hungriga människor är ännu inte särskilt lång.

Ett runt träbord försöker skapa sig ett större utrymme i den trånga samlingen. Det ser sig omkring, glad att till sist fått komma ut från den mörka, dammiga redskapsboden. Det spanar efter sina saknade och efterlängtade kompisar, de gröna stolarna med de mjuka dynorna. De som försvann ut från boden redan några dagar tidigare.

Den sista tiden därinne i mörkret har varit jobbig. Inknuffat i ett hörn, belamrat av tungt bråte har det känt hur benen börjat svikta. En stor koffert med vassa hörn som vårdslöst ställts uppe på bordet, har med jämna mellanrum dragits fram och tillbaka tills det blivit djupa repor på den redan hårt slitna ytan. Sorgsen och med en känsla av övergivenhet drömde bordet om tiden när det fick vara inne i värmen. Inne i det stora huset, vid middagsbjudningar, när en nystruken broderad duk mjukt lades på bordskivan. När finporslinet plockades fram och glada människor satt runt bordet på sköna, stoppade stolar. Eller när ett stort pussel ockuperade bordet flera veckor innan sista biten kommit på plats. Det var en bra tid. Torrt och varmt och bekymmersfritt. Förändringen började med känslan av glättat papper. Den stora möbelkatalogen som dunsade ner och rösterna som ivrigt pratade för sina favoriter. Det var då bordet bars ut i boden och glömdes bort. Tills det nu en dag åter bärs fram. En mulen vårdag.

Bordet kisar, bländad av dagsljuset, och det rodnar med en stor önskan att få skyla sina repor och skavanker nu när världen ska mötas igen. Men olustkänslan kryper i de rangliga bordsbenen. Det är lika trångt härute, och besvikelsen ligger där som en stor klump. Stolarna, bordet hade hoppats att de också fanns här, men det gör de inte. Undrar vart de tog vägen? Stickiga granbarr från grannen som ligger så tätt intill kliar och resterna från ett sönderhugget skåp skaver hårt mot bordets undersida. Tårar av vanmakt rinner.

Mörkret faller sakta, fler människor samlas. Alla verkar glada, de hurrar för våren, de skjuter upp raketer som målar himlen i många färger och ingen mer än bordet verkar bry sig om att kylan kommer smygande. Bordet suckar. Fattas bara att det börjar regna också.

Men, där borta kommer ett ljussken. Närmare och närmare. Bordet ler när det känner att ljuset för med sig lite värme. Äntligen! Det hörs nu sång från en kör. ”Vintern rasat ut blan…”

Sprakande och knastret från elden tar över.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s