Novelltävling 2. Ödets vågskvalp.

Det är trångt, det är halt. Hon låter folkmassan föra sig vidare, behöver den hjälpen till att ta sig uppåt. Människor försöker tränga sig, de knuffar och de sliter, trampar hänsynslöst över varandra. En hård stöt i ryggen, en fot framför hennes och hon faller handlöst. Försöker ta emot sig samtidigt som hon kämpar för att behålla greppet om barnet. Smärtan skär genom hennes höft och hon mäktar inte hålla taget. Hon är så nära, nästan vid trappans topp när hon tappar sin dotter. Flickan försvinner under folkfloden. Dånet från havet tjuter i öronen och hon blir plötsligt lätt, så lätt. Likt en fjäder lyfter i vinden lyfts hon av vattnet. Högt över marken svävar hon som i en bubbla, tills den spricker och hon faller.

Det sköna mörkret lättar i nyanser. Gråt och skrik tränger in i hennes öron, hon hör tjutande sirener. Först dovt sedan allt högre. Vad är det som hänt? Var är hon? Mannen sätter sig ner, lyfter varsamt upp sin fru i famnen och vaggar stilla. De gråter tillsammans. Han av chock från det han just sett, hon av smärta, av skräck och en gnagande oro. Plötsligt känner hon doften av Farmor, tryggheten som kunde blåsa bort det onda. Hur kan förnimmelsen av henne vara så verklig? En gumma som varit död många år men som ändå står där, en suddig figur genom tårar. Farmodern hukar sig och en ljum andefläkt smeker den våta kinden. Alla dimmor skingras när hon hör uppmaningen Hjälp ditt barn!

De står vid trappans topp och scannar förtvivlat varje millimeter av stranden nedanför sig. En strand där en jätte har rört om med sin stora slev. Förvridna solstolar, blöta filtar, krossade barnvagnar, sanddrivor och människor ligger huller om buller. Poliser och brandmän kryssar fram mellan olika högar. De lyfter på filtar och bråte, de gräver försiktigt i sand. Ibland böjer någon sig ner, sitter en stund men lägger sedan något skyddande över den kropp som ligger där. Ännu en oformlig klump bland andra. Ibland utbryter snabb aktivitet, det finns liv kvar och en bår bärs springande mot räddningen. Hennes mörbultade kropp klarar inte att gå nerför trappan och han vill inte släppa taget. Han vet att i så fall kommer hon att försöka ta sig ner för att själv söka bland bråten och han orkar inte bekymra sig om det också. Det är nog som det är. De ser en man stå förstenad och stirra ner på en kvinnokropp. Först när en polisman rör vid honom vaknar han till. Han kastar sig ner och försöker desperat skaka liv i kvinnan.

”Hon finns inte därnere. Jag känner det. Hade det varit så hade jag sett farmor därnere. Vi letar häruppe istället. Det liksom ropar där borta.” Hon pekar mot en palmdunge vid strandpromenadens slut. Hela kroppen värker, blod rinner från hennes höft och hon huttrar av kylan från sina genomvåta kläder. Vem bryr sig? Han stöttar och gör vad han kan för att lätta hennes steg. Tillsammans blir de en kropp med fyra ögon och fyra öron på helspänn. Att stanna och vila finns inte på kartan. De drivs mot träden, som marionetter i okända trådar men vägen dit är lång och krokig. Även här uppe ligger bråten i drivor och det har bildats stora vattensamlingar.

Han är den som hör det först. Ett litet gnyende. Hon stannar upp, hon ser det han hört. ”Titta! Där är farmor och hon har…” Hon ger efter för smärtan och svimmar i hans famn. Mannen lägger varsamt ner henne och skyndar fram till palmerna. Där på det våta gräset sitter en liten flicka. Insmord med lera och sand men i övrigt helt oskadd. Farmor syns inte mer, hon är färdig med sitt uppdrag.

Barnets rädda ögonen går rakt in i hans hjärta. Hennes tårar rinner och skapar floder över leriga kinder. Bubblor av snor kommer ur både näsa och mun och droppar ner på den lilla magen. Som alltid har han svårt att förstå hennes barnspråk och gråten gör det inte lättare men han hör orden maiia och mam. Han lyfter upp henne. ”Ja Maria, kom så hjälper vi mamma.”

Nere på den kaotiska stranden ruskar mannen sin livlösa hustru. Hjärtskärande ropar han ut sin panik. ”Maja, var är Maja? Snälla du, var är Maja?”

 

Annonser