Jag gör brudbukett i Sydafrika

           Another hard day in Africa

Att resa från Gustafs till Sydafrika tar ca 25 timmar!! Tröttsamt?  Javisst, men det är värt varje minut.

Jag fick följa med min dotter dit när hennes vänner skulle gifta sig därnere. Jag fick även den stora äran att göra deras brudbukett. Resan började med att min bror skjutsade mig till tåget på morgonen den 30 nov 2005.

Onsdag 30/11

Klockan var 08.10. Det var kallt och blåsigt på stationen i Säter och mycket skönt att kliva på tåget till Arlanda. Väl framme hann jag inte mer än kliva av förrän dottern ringde och undrade var jag var. Då stod hon och hennes vänner redan vid British Airways incheckning och väntade. Oj, vilka långa korridorer och många trappor det finns på Arlanda men vi blev ordentligt invägda och kontrollerade så planet kunde ta oss till London. Heathrow visade sig vara en gigantiskt stor, väldigt dyr och mycket tråkig flygplats där vi blev sittande 5 timmar i ett hörn och spelade Geni.

Klockan 19.20 lyfte så äntligen planet mot Kapstaden. Vi fick mat, jag såg Kalle och chokladfabriken med Johnny Depp på min egen lilla tv i flygstolen och försökte sedan sova. Det var inte lätt. Slumrade av och till hela natten tills vi var framme 08.50 lokal tid. (Sverige – 1 tim.)

 Torsdag 1/12

Det blivande brudparet hade fixat transport från flygplatsen fram till Stellenbosch, staden som blev vår utgångspunkt, och våra olika boenden. Jag och dottern kördes till River Manor som visade sig vara ett charmigt litet s.k. ”guesthouse” i gammal kolonialstil. Vårt rum var inte färdigt, så vi ställde väskorna och fick låna en dusch på deras spa för att fräscha till oss lite. Sedan placerades vi och en fikabricka på en skön veranda med rottingmöbler och stora mjuka kuddar tills rummet var klart. Packade snabbt upp och gick ut för att äta lunch.

Fishmongler hette restaurangen och vi betjänades av en servitris som talade engelska fort och med afrikansk dialekt. Jag hängde inte alls med, hörde i princip bara att hon föreslog jordgubbar till förrätt. Det lät ju gott så där i december, så jag slog till. Vi fick ett gott vin och förrätten kommer in. Marinerade jordgubbar med gravad lax. Mycket kan man göra med jordgubbar men jag trodde inte det var möjligt att förstöra dem så. Första lunchen i Sydafrika, undrar hur många kilo jag kommer att gå ner eller om jag svälter ihjäl. Som tur var kom mina tankar på skam. Det här var enda gången jag fick något jag inte tyckte om.

Tillbaka på hotellet besökte jag spat och fick massage med olja och örter. Mycket skönt efter den långa resan. På rummet hade det gjorts iordning för natten. Någon hade vikt upp täcket åt oss. Vilken lyx, men vad är det som luktar så konstigt?

Den natten sov vi tungt

Fredag 2/12

Carin hade via sitt jobb som vinimportör bestämt med en kvinna att hon skulle hämtas för att besöka några vinmakare som Enosvezia (numera Enjoy) har kontakt med. Jag fick följa med. Sydafrika har vänstertrafik och det kändes lite otäckt när hon åkte på ”fel sida”, speciellt vid trafikdelare och korsningar.

Vi kom fram till vingården Allée Bleue. Där väntade deras vinmakare, en mycket sympatisk dam som verkligen brann för det hon sysslade med. Hennes druvor och flaskor var hennes bebisar. Nu fick jag vara med om mitt livs första professionella vinprovning. Det var intressant. Man fick en liten skvätt i ett glas, snurrade glaset, luktade på vinet, tog en klunk, körde runt det i munnen och spottade ut i en stor hink. Sedan sköljde man munnen med vatten och fick börja om med nytt vin. Efter fem olika viner förstår man varför hinken finns där. Om man blir lite yr av att bara lukta och ha det i munnen en stund, hur skulle jag inte ha blivit om jag svalt allt! När vi provat oss genom det hon ville visa, tackade vi för oss och drog vidare till en annan producent, Havana Hills. Där tog vi om allt från början igen. Det värmde modershjärtat när jag såg hur proffsig och seriös Carin är i sin yrkesroll! Hon diskuterade med dessa vinmakare om druvor, priser, blandningar osv. Hon visade verkligen att hon vet vad hon sysslar med.

Efter Havanna Hills kördes vi tillbaka till Stellenbosch. Tog en snabbdusch för nu började de utflykter bruden ordnat för alla bröllopsgäster. Spottade svart när jag borstade tänderna! Carin skrattade och sa att så är det att vara vinprovare.

Brudparet hade hyrt en buss som skulle köra oss. Den hämtade och lämnade vid kafé Java så vi gick dit och träffade resten av gästerna. Det var brudparets familjer, släktingar med äkta hälfter plus de vänner som åkt ner för deras skull. Sammanlagt 21 personer.

Bussen körde oss till Neethlinghof. Åter en vacker vingård. Vi blev visade runt i deras vinfabrik och det hölls även här en provning. Tre provningar på en dag tyckte jag var lite mycket. Vi hade ju inte hunnit äta ordentligt under dagen och NU VAR JAG HUNGRIG.

Det råddes snart bot på det för det kom en traktor med vagn och drog oss uppför en mycket brant, nästan lodrät bergssida, upp bland vinodlingarna. Vi satt alla och lyssnade på traktorns motorljud. Måtte den hålla annars far vi baklänges ner för berget. Däruppe fanns en grillplats med bord som dukats med bländvita dukar, vackra blomsterarrangemang och serveringspersonal med vita handskar och handduk över armen som gick runt och bjöd på goda viner. Mitt i alltihop stod två män och grillade lamm, fisk och fläsk. Det var som på film, helt overkligt. Åh, vad det var gott med mat. När vi var mätta och glada igen ringde jag och Carin hem till min bror. Han fyllde 40 år den dagen. Trots att halva jordklotet skilde oss åt lät det som han satt nedanför berget och svarade. Otroligt. Vi stannade på bergssluttningen tills det var mörkt, och här blev det verkligen kolsvart, då traktorn kom och körde oss ner igen. Lite otäckt, vi såg ingenting förutom stjärnorna. Stjärnbilder jag aldrig sett förr, de har ingen Karlavagn på sin himmel. Det gick i alla fall bra och därnere väntade bussen som tog oss hem.

Fortfarande en märklig doft i rummet.

 Lördag 3/12

Bussen hämtade oss klockan 9.00. Körde oss till Kapstaden, där vi skulle bestiga Taffelberget.

Vägen in mot staden kantades av s.k. kåkstäder. Enorma områden med fallfärdiga ruckel av plåt och masonitskivor där det bodde, på just det vi såg, över 2 miljoner människor! Och bara runt Kapstaden finns det säkert minst fem – sex sådana områden. Svårt för oss svenskar att begripa. Man kan inte ta till sig tragiken och misären i det hela, utan undrar istället över fåniga saker som hur fungerar postgången, får de elräkningar för kablar finns det i massor.

På vårt boende hade vi träffat en annan svensk familj som gjort ett besök i en kåkstad. De berättade att man inte bör gå in där utan guide. Sydafrikanerna minns Olof Palme och har respekt för svenskar, sägs det, och enligt dem fick man gå fredad om man på något sätt kunde visa att man är svensk. Jag skulle nog inte lita på det. Hur som helst så hade de visats runt och bl.a. besökt en ”pub” där de blev bjudna på hemgjort öl. Drycken hade hällts i EN stor plåtburk som skickats runt bordet så att alla fick en klunk var. Då gäller det att kunna låtsasdricka utan att såra någon. Tänker man på AIDS just då?

Tillbaka till vår resa. Vid foten av Taffelberget finns en linbanestation och turistshopar. Massor av tingeltangel man inte behöver. Det hoppade vi över och köpte bara biljetter upp mot toppen av berget. Det var två korgar som for upp och ner hela tiden. Tvära djupa stup, brant bergsvägg och en korg som snurrar!  Jag satte mig i mitten, nära killen som körde och klamrade mig fast vid en stolpe, vägrade att titta ut. Upp kom vi, fint och säkert, och det var verkligen värt färden. Vilken fantastisk utsikt. Spelar ingen roll hur otäck linbanan var. Jag vill upp dit igen.

Utanför linbanestationen där uppe finns skyltar som varnar för att det tydligen väldigt, väldigt tvärt kan bli väldigt, väldigt dimmigt. Det här kan ske fast solen lyser överallt annars. Det blir som en mössa på Taffelberget. Om det händer är det mycket farligt att vara kvar där uppe, och du måste åka ner så fort som möjligt. De har stora mistlurar utplacerade. Börjar de låta gäller det att släppa allt och snabbt men försiktigt ta sig till linbanan. Gudskelov var de tysta hela vårt besök och vi kunde lugnt njuta av utsikten. Hela Kapstaden, havet därutanför och Robben Island. Ön där Nelson Mandela satt fången. Vi såg turistbåtarna åka ut dit, men hann tyvärr inte själva besöka ön. Det får bli nästa gång jag kommer till Sydafrika för någon gång mer ska jag besöka detta fantastiska land.

Däruppe lever ett djur som kallas Dassies. Det är ett märkligt djur vars närmaste släkting är elefanten. Låter konstigt då den inte är större än ett stort marsvin, men så var det i alla fall. Vi hittade några, jättesöta, men lite ilskna. Jag och Carin sa att ”pytongrisar” finns tydligen på riktigt ändå. De är annars fabeldjur som brukar dyka upp i våra familjesamtal. Naturen i övrigt var stenig, men ändå finns många växter där som verkar trivas fast det knappt finns jord för deras rötter. Några andra som också trivdes utmärkt var ödlor. Det fanns massor i olika färger, men alla var små och såg ofarliga ut där de satt och solade på stenarna. Nu var vi varma och törstiga, så vi satte oss på serveringen med varsin kall öl, väntandes på linbanan. På vägen ner satt jag fortfarande i mitten, höll i stolpen, men nu tordes jag titta ut. Jag överlevde det också.

Nere på fasta marken igen och där satt vår tålmodige chaufför och väntade. Alltid redo! Undrar vad han gör under tiden som vi turistar? Nu körde han oss till Waterfront, ett gigantiskt hamnområde där det fanns mängder av butiker, restauranger och nöjen. Först åt vi lunch och det var här jag först riktigt såg hur apartheid kan te sig.

Restaurangägarinnans behandling av flickan som såg till så ”damrummet” hölls fräscht var det nog inte meningen att jag skulle se. Eller så brydde hon sig inte när jag råkade klampa in. Okey för att man får bli arg på sina anställda, vilken hudfärg de än har, och säga ifrån men att inte ta den respekt det kräver att sköta det på ett kontor och dessutom ge mig minen av att tjejen var totalt dum i huvudet visar bara på förakt. Jag kom helt av mig för jag vet att den lön flickan får är till största delen den dricks vi toabesökare ger henne. Jag tycker jag är rätt bra på engelska, för jag förstod exakt vad som sades, men inte så bra att jag kan ge mig in i en diskussion med en arg tant om hur man behandlar sina anställda.

Hur ska jag göra? Ska jag lägga pengar i skålen, tar kärringen dem då? Ska jag ge dem direkt till flickan, kommer hon då att få ännu mera ovett? Kanske till och med sparken? Jag skäms att erkänna men jag bara gick. Det var tyvärr inte enda gången det ”vita” översittandet skymtade fram. Så ofattbart.

Samtidigt var även båtarna i Ocean Race Volvo där. Det är en stor, världsomfattande segeltävling. Den arrangeras vart 4:e år. De använder båtar som kallas VO70, det säger mig inget men det är säkert nåt bra, och kappseglingen hette tidigare Whitbread round the World race. Den hade jag faktiskt hört talas om. Vi såg inget av själva båtarna men vi såg karnevalen som var till deras ära och efter lunchen kastade vi oss ut i nöjesvimlet. Här splittrades sällskapet upp, några ville åka helikopter, andra ville shoppa och jag följde med till det enorma akvariet som finns. Flera våningar med allt som tänkas kan leva i vattnen runt Sydafrika. Vi hann bara gå genom hälften för det kom en vakt och ropade: skynda, kom, nu ska hajarna matas och det måste ni se. Där blev vi kvar, trollbundna, för slafs vad fort de stora köttstyckena försvann.

På väg hem åkte vi efter Atlantkusten. Vi gjorde ett stopp vid en lång sandstrand som såg inbjudande ut för att bada. Eller bara sätta ner foten för vattnet var svinkallt. Vi som sett hajarna matas blötte inte ens tårna.

 Söndag 4/12

Bussen hämtade inte förrän kl. 10.00 och tog oss till Boulders. Det är en strand mellan Kapstaden och Cape Point där den afrikanska pingvinen, Spheniscus Demersus, häckar. Den är utrotningshotad men just där finns den i mängder. Vi gick i gåsmarsch över träspångar för att komma ner till stranden. Det blev bara fler och fler pingviner utmed vägen och väl framme var det verkligen många. Massor av fåglar och massor av gropar för äggen. Vi fick inte gå på sanden utan istället trängas på plattformar. Ljudet och lukten var obeskrivligt men vad jag är glad att sett pingviner i det fria och inte ha varken snö eller is i närheten. De här stränderna hör till Stilla Oceanen och det finns även pingvinfria som är öppna för alla. Här var vattnet något varmare än på Atlantsidan, säkert 16- 17°. De modigaste nordborna badade, dock inte länge.

I närmsta samhället, Simonstown, stannade vi vid en fiskmarknad med tillhörande restaurang som på utsidan var rena rucklet men insidan… oj, oj, oj. Kunde aldrig tro att därinne fanns en så fin matsal och en launch att sitta och smälta maten i. Det behövdes för vilken god middag! På den lilla fiskmarknaden fileades fisken direkt från havet. Mest av kvinnor och det var fascinerande att se hur snabba de var. Fiskrenset kastades tillbaka mot havet och där på en avsats låg den största säl jag sett och bara gapade. Han kallades Bobby och hade hållit till där flera år. Han åt endast det som kom direkt i hans mun, tog inget av det som kom bredvid honom. Lat eller sjuk? Man kan ju undra.

Vi fortsatte vår färd ut på Godahoppsudden. Synd att det redan var eftermiddag för därute hade jag kunnat sitta en hel dag. Det var så mäktigt! Där finns bara en stor skylt CAPE OF GOOD HOPE där alla ställer sig för att bli fotade. Annars var stranden helt öde. Men ack så fridfullt att stå där och titta ut över Atlanten/ Stilla Oceanen.

Annat var det bara någon kilometer bort, på Cape Point, fyren ovanför Godahoppsudden. Där var det bara kommersiellt. Det mest spännande där var om vi skulle se några babianer. Överallt varnades det för dem. Jag vet inte hur många skyltar jag såg där det stod: Bevare of the baboons! Tydligen är det så att de kan ta din väska, kamera eller vad du nu har för att de tror det är mat. Protesterar du och kämpar mot kan de sprätta upp dig med sina klor.

”Låt dem ta vad de vill för de släpper det när de inser att det inte går att äta. Då kan man hämta upp det.” Det är rådet som står i broschyrerna. Låter för läskigt men vi hade gärna sett några, åtminstone på håll. Kanske tur vi inte gjorde det men lite besviken är jag.

Tillbaka hem och nu vet vi vad som luktat så konstigt på rummet. De sprayar heltäckningsmattan mot kryp! Undrar vad som bor i den annars?

Måndag 5/12

Idag ska jag göra brudbuketten för imorgon är den stora dagen. Först skulle vi äta lunch på Fairview. Det är en vingård som också är getfarm. Deras mest kända symbol är ett stort torn där det bor några getter. Vi blir visade runt i vineriet och fick en ost o vinprovning. Efter det fick vi klättra upp på en stor vagn och drogs med traktor runt hela vingården under tiden de dukade fram lunchbuffé. Många köpte av deras goda getostar men jag avstod. Hade inget bra att förvara dem i. Synd!

Tillbaka till Stellenbosch. Alla ville vila inför morgondagen men inte jag och brudgummen. Vi gick för att köpa blommor till brudbuketten. Brudens enda önskan var att Protea, Afrikas nationalblomma, skulle vara med. Resten fick han bestämma. Han hade ingen aning! Där står jag med en nervös brudgum i en blomsteraffär och han vet inte vad han vill ha. Tur man är van att lirka med folk och få dem tro de bestämt själva. Vi enades till slut om röda rosor, vita kallor, blå riddarsporre, protean, vinrankor och en liten klase druvor.

Han fick sedan sitta på en stol och hålla oasishandtaget medan jag satte i blommorna. När vi var klara åkte en mycket blek blivande brudgum iväg med många förhållningsorder hur han skulle förvara buketten under natten. Jag gick till vårt spa för att få pedikyr.

Vilket tempo vi hållit hela veckan. Vår kvällshälsning ”Another hard day in Africa” stämmer verkligen.

Tisdag 6/12

Den stora dagen!

Vi började med att slappa vid poolen innan tjejerna på spaet gjorde oss vackra inför vigsel och fest. Killarna som måste ha Stellenbosch tråkigaste jobb, de satt både dag och natt och vaktade parkerade bilar, de stirrade på oss när vi uppklädda till tänderna hastade förbi. De som brukade vinka varje gång kom tydligen av sig.

Bröllopet hölls på ett hotell/vingård som heter Grande Roche. Direkt vi kom dit måste jag gå och titta till brudbuketten så den var okej. Det var den, brudgummen hade skött sig. Det enda jag behövde göra var att gå ut bland vinstockarna och hämta färska druvor. Jag klippte även långa rankor och satte i istället för de vita band brudarna i Sverige alltid vill ha. Själva vigseln skedde ute i det fria med en fantastisk utsikt över dalen och bergen bortom. Makalöst vilka vackra berg det finns i det här landet. Vigseln gick bra, båda sa JA och en gospelkör ramade in det hela med sång.

Sen blev det fest! Mat, dryck o dans hela natten. Det dansades så alla högklackade skor kastades i en hög och bruden twistade med sin pappa så kjolen gick sönder. Vi den äldre generationen orkade till småtimmarna innan vi åkte hem men de yngre kom många timmar senare

Onsdag 7/12

Idag görs det inte många knop. Vi har för första gången inget planerat och ligger utslagna runt poolen. Skönt med en slappdag. De har ingen snygg poolkille att titta på utan istället en slags dammsugare som sakta far runt nere i vattnet. Den såg ut som de robotar folk numera har som gräsklippare. Tänk att man kan bli så fascinerad av en maskin. Då är man trött. På kvällen gick vi på bio. För första och sista (hoppas jag) gången i mitt liv somnade jag på en biograf.         It was another hard day in Africa

 Torsdag 8/12

Sista dagen. Vi checkade ut men fick lämna väskorna då vårt plan lyfte sent. En hel dag i Stellenbosch och jag passar på att vara kulturell på egen hand. De har ett intressant stadsmuseum som består av fyra hus från olika tidsepoker.

Första huset var från ca 1709 och visade hur vit medelklass bodde. Enkelt, ungefär som medelklassen här.

Andra huset från ca 1790 visade även det medelklass men nu var det mycket större och finare möbler med flera lönnfack. Det här hade också ett rum för slavarna men bara för dem som arbetade inomhus.

Tredje huset och nu var vi framme vid början av 1800-talet. Det såg ungefär ut som hus nr 2, skillnaden var att här fanns dukar på borden. Runt det här huset fanns en köksträdgård från tiden.

I fjärde huset från ca 1850 hade en svensk legosoldat, Olof Marthinus Bergh, bott. Han kom dit, bosatte sig och startade bryggeri. O.M. Berghs brandy hade jag aldrig hört talas om men det är berömt sa de. Undrar hur han hamnade där? De svenska rötterna syntes för där fanns en enorm spis av märket Stockholm i köket, svenskt porslin och i rummet stod en julgran!

Varje hus hade sin egen guide. En dam klädd i tidstypiska kläder och eftersom jag var enda besökaren fick jag all uppmärksamhet. De berättade massor och jag fick fråga hur mycket som helst. Jag fastnade mest för de två första husen, kan bero på att de hade de mest engagerade guiderna men de husen berörde mig. Tänk att de vita hade lönnfack i sina möbler för att skydda sig och att de även visade slavarnas historia utan att försköna något. Sa de iallafall.

Nu fick jag slita mig för mina reskamrater var hungriga. Lunch, lite shopping och sedan var det dags att åka till flygplatsen.

Fredag 9/12

Vi har flugit hela natten och när vi kom till Heathrow fick vi inte landa pga. dimma. Bara vi inte blir nedsatta på någon annan flygplats. Hur blir det då med Stockholmsbiljetten? Piloten hittade till slut en glugg i dimman och vi kom ner på marken. Där fick vi stanna länge. Det blev kaos, dimman hade belägrat hela Europa och nästan ALLA flyg var inställda eller försenade. Det blev ombokningar, vi fick matkuponger som tröst och vi fick vänta, vänta o vänta. Till slut fick vi gå på ett plan och så fick vi vänta igen…

Mycket sen fredag kväll landade vi på Arlanda. Bara vi. Våra väskor var kvar i England. Vilken tur att jag inte köpt av de goda ostarna.

Måndag kväll kom väskan hem till Gustafs med budbil. Den hade fått flyga till Dala Airport.

När jag ser tillbaka på den här resan blir jag glad. Vilket land. Vilka upplevelser. Vad vi fick se mycket, saker man bara hört talas om. Nu kan jag säga att jag var där.

Sedan finns saker man kan tycka illa om men inte göra så mycket åt. Jag kan inte ändra att deras arbetsförmedling var ett skjul där de svarta och de fattigaste vita stod i en lång rad varje morgon. Den som behövde arbetare gick längs kön och valde ut vem de ville ha. Som en kreatursmarknad. Jag kan heller inte bygga om deras kåkstäder.

Jag undrar vad som gör att människorna i Kapstaden har murat in vassa glasbitar på sina murar.

Jag fattade inte att mannen som öppnade grinden när vi skulle ner till pingvinerna levde på den slant vi förväntades ge. Naiva jag trodde bara han var artig. Däremot hade vi fått veta att den enda lön serveringspersonalen hade var dricks. Där skramlade vi. Men …

Det fanns sysselsättningar som jag inte vet om det är jobb eller inte. De som satt i gathörnen och vaktade parkerade bilar. Vem hade anställt dem? Hur fick de lön? Spelade ingen roll vilken tid vi gick förbi, det satt alltid någon där.

Eller mannen innanför grinden på vårt guesthouse. Han satt bara där på nätterna. Vad gjorde han? Räknade han in gästerna? Vi vinkade till honom när vi kom hem, han vinkade tillbaka och vi såg aldrig till honom dagtid.

Och apartheiden, det är väl inte bättre här med alla Sverigedemokrater och andra rasister. Vi har bara ett annat namn på det.

Men sammanfattningsvis så var nog det här mitt livs resa. Vet inte vad som kan toppa den. Möjligen att åka dit igen och då ge mig mer tid på de intressantaste platserna. Bara svårt att välja vilka det skulle vara.

Hemsidor för att se mer

alleebleue.com

havanahills.co.za

fairview.co.za

wosa.se

googla gärna allt övrigt, finns mycket spännande att läsa om de olika platserna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s