En första glimt av vårt besök på #ChelseaFlowerShow 2017

Chelsea, som vi har längtat!

25:e maj 2017.

Det är idag det händer! Efter flera år av ”men ska vi inte…?”

Tänk er entrén till Chelsea Flower Show, London. Där står vi. Fyra förväntansfulla kvinnor från Sverige och inväntar klockslaget som står på biljetterna. Med lite ömma fötter, det är tredje dagen på Londonvistelsen, och två av oss har vägrat åka tunnelbana om det inte varit absolut nödvändigt. Känns för läskigt där nere i underjorden. Buss eller till fots har funkat utmärkt. Vi har bl.a. vandrat genom Hyde Park, synat av Kensington Garden, ätit en fantastisk lunch uppe på Roof Garden (underbar restaurang som jag berättar mer om senare) och gått vilse inne på Harrods. Hur som helst har det vandrats runt. Mycket!

Biljetterna till Chelsea är rätt dyra så när vi bokade dem slog snålheten till. De billigaste var från 15.30- 20.00 och när jag talade med Tommy från Rosebud’s Tours sa han att den tiden räcker gott och väl. Jag har alltid trott att man minst måste ha tvådagars men han om någon borde veta. Lite ångest får vi dock när vi ser den enorma entrén. Kommer vi att hinna se allt? Here we go!

Vi börjar med det centrala på området. Ett gigantiskt utställningstält där de flesta växter du kan behöva i din trädgård samsas. Inte rörigt utan indelat i specialmontrar. Rosor för sig, pioner för sig, japanska lönnar…, pelargoner…, heuchera…, köttätare…, mm, mm. Urvalet är häftigt.

Spelar för övrigt ingen roll att jag är florist. Hade ingen aning om att det finns så många olika sorter av krysantemum, nejlikor, tulpaner, gladiolus eller andra snittblommor.

De här montrarna är för lyst och inspiration, inget är till salu. Det är tur, förstå vad dyrt det här blir annars om vi blir tvungna att köpa fler resväskor för att få hem allt vi vill ha. Ska du prompt köpa något får du vänta tills lördagen då allt säljs ut innan montrarna rivs.

Vi har valt att vara här på torsdagen, inbillar oss att sista dagen blir hysterisk men när jag står vid clematismontern önskar jag att det vore lördag. Jag blir störtkär i en klematis med dubbla grön/vita blommor, Green Passion. Samma habegär infaller vid Austinrosorna, de har en nyhet Dame Judi Dench, en aprikosfärgad, väldoftande buskros. Vore väl attan om jag inte ska kunna övertala chefen att just de här två ska finnas att köpa på Bäsna trädgård till sommaren. Måste kolla härdigheten på rosen men klematisen vill jag absolut ha! Den får vänja sig vid vårt dalaklimat vare sig den vill eller inte.

Det är varmt i tältet och vi behöver svalare luft. Utanför finns alla idéträdgårdar, de som tävlar om att bli Best in Show 2017. Roliga, kreativa och ibland konstiga ligger de där på rad. Det är inte någon stor plätt var och en fått till sitt men oj vad deras fantasi måste ha jobbat. Att vinna det här, det är prestige det!

Här ute hittar jag också en paviljong där det varit binderitävling för florister. Alla deras skapelser står där, en del med medaljen väl synlig. Andra där man förstår varför de inte fått någon…

Ytterligare utanför finns marknadsstånden med prylar, både för trädgården och hemmet. Mest krimskrams faktiskt. Tänk att det finns så mycket saker man inte ens vet att man behöver. En rustik plåtfågel som ska hänga någonstans i vår trädgård får följa med mig hem.

Men nu ger våra fötter snart upp och det är dags för paus. Självklart ska vi sitta ner någonstans och dricka Pimms. Ingen engelsk trädgårdsmässa utan Pimms! Denna märkliga dryck. Den är egentligen inte speciellt god men lite får man väl offra sig. Det går nog att vänja sig, eller hur?

Stärkta till kropp och själ tar vi ännu en vända runt området. Har vi missat något? Säkert, men vi börjar känna oss mätta. Måste bara titta på klematisen en gång till och dofta lite mer på rosorna.

När jag sammanfattar dagen faller flera förutfattade meningar.

Området är mycket mindre än jag trott men så proffsigt utnyttjat. Tänk att få plats med så mycket på denna yta.

Att det skulle vara mycket folk var inget oväntat men att det skulle vara så trångt vid showträdgårdarna var synd. Det gick inte att ta ett steg tillbaka för att få lite överblick, det var bara att följa med strömmen.

Tiden vi köpt räckte mer än väl. Måste erkänna att vi inte ens stannade så länge vi fick. Hungriga och trötta men ack så nöjda lämnade vi utställningen. Med mig hade jag broschyrer om Austinrosor, klematisgrossisten Thorncroft, plåtfågeln samt tre fröpåsar med morötter, sockerbönor och persilja.

Ska vi tala om smolk i bägaren beror det på idioter som inte kan bete sig.

London, ja hela England faktiskt, hade förhöjt terrorhot pga en mycket tragisk händelse i Manchester. Så många poliser med så mycket vapen har jag aldrig tidigare sett på ett och samma ställe. Hur många civilklädda spanare kan man bara gissa. Så sorgligt att det ska vara så.

Tänk om det vore möjligt att få dessa galningar att smutsa ner sina händer med trädgårdsjord istället för blod.

Sen är det ju det här med foton. Skulle varit trevligt men hur jag än klickar och försöker kommer jag inte åt korten från den här sidan. Är mycket ledsen för det men datorn ska få gå till doktorn bara jag hinner. Är säkert någon enkel inställning jag inte begriper. Ni får fantisera så länge.

Annonser

Novelltävling.

Jag har deltagit i ännu en novelltävling. Vann inget men tycker ändå det är kul att försöka. Har lagt in mitt bidrag under fliken Skrivklåda med rubrik Ödets vågskvalp. Dit kommer du om du klickar här. Läs och tyck gärna till. Jag behöver feedback, konstruktiv kritik och goda råd!!

Kyrkogårdar är som rofyllda trädgårdar.

Jag älskar att vara i vår trädgård. Nästan lika mycket tycker jag om att gå runt på kyrkogårdar. Jag gillar lugnet, fågelkvittret, buskarna, blommorna och träden som finns både där och hemma.

Från bönpallen på vår motorcykel ser jag över kyrkomurarna och det finns verkligen kyrkogårdar av olika stil och standard. Mannen i mitt liv är inte så intresserad men som alltid går det att kompromissa sig fram. Jag tittar glatt och utan gnäll på något han tycker är spännande och sedan stannar han när jag vill. Tillsammans har vi sett många vackra gravvårdar runt om i Sverige. Och varit in i många små kyrkor för att tända ljus.

Tror dock att Mannen tycker jag är lite morbid för det är lättare att få stopp på honom vid de lummiga trädgårdarna. Han är bara glad om någon annan följer med till kyrkorna och jag har två personer i min närhet som gärna ställer upp. Vår äldsta dotter och min bästa väninna.

Dottern bor i Stockholm och ibland åker jag ner för ”på-tu-man-hand-dagar”. Då passar vi på minsann. Stora kända trädgårdar, mindre mer parkliknande och små, inklämda grönytor. Vi har synat av det mesta. Nu utforskar vi döda stockholmare.

Skogskyrkogården. Vilket ställe! Här kan man gå hur länge som helst. Murar med gravar, stora öppna ytor, minneslundar och sedan tätt, tätt, tätt med gravstenar bland höga raka trädstammar. Denna enorma yta, mitt bland hus och trafik men ändå så tyst och fridfull. Går runt och läser på gravstenar, fantiserar om vad som hände, undrar över sedan länge glömda yrkestitlar och förfasas när vi ser årtalen över födelse och död. Ibland är livet orättvist. Det som stör lite är Greta Garbos grav. Denna speciella kvinna som frivilligt drog sig undan världen, vem bestämde att hennes gravsten och plats ska vara så iögonfallande? Tror inte det är enligt hennes önskan.

Den lilla kyrkogården runt Katarina kyrka. En kontrast mot den stora, stora. Undrar hur många som bara stressigt genar över här? Inte vi inte! Måste utforskas och tänk att här finns ett kändiskvarter. Undrar om det är med vett och vilje eller om det blivit så av en slump? Cornelius Vreeswijk ligger bredvid Anna Lindh. Mitt emot finns Kim Andersson och Putte Wikman. Förstår ni diskussionerna, skrattet och musiken det måste vara där när vi inte hör!?

Det här vandrandet gör mig än mer övertygad om att det ska finnas en gravsten med mitt namn när jag dör. En skrovlig natursten där det slingrar en clematis. Gärna en Kajsa som täcker marken. Jag vill att människor om hundra år ska se att jag har levat och fantisera om vem jag var. Tror att det finns ännu större behov av eftertanke då. Därför blir det inga bilder i det här inlägget för på kyrkogårdar leker man inte med telefonen, där bara njuter och filosoferar man.

Väninnan då? Ja, hon är lika blomälskande hon. Vi åker ofta och tittar på olika trädgårdar och passerar vi en kyrka blir det gärna så att vi stannar, går runt där och gläds/förfasar över hur folk sköter eller inte sköter sina gravar. Men mest tittar vi på planteringarna.

 

 

 

Att fly sitt land.

Jag stör mig på allt detta ”dragande över en kam” vad gäller de stackars människor som måste fly sitt land pga krig och annat elände. Tänk om det var vi men vi lever så skyddat här att det går knappt att föreställa sig. Har i alla fall försökt, började på en novell men gav upp och skrev bara av mig frustrationen. Har lagt in det som blev under fliken Skrivklåda och dit kommer du om du klickar här.

Vårlängtan.

Drömmar om vår.

Snart knackar ljuset på. Dagarna blir längre och varmare vindar kommer att blåsa från söder.

Snön får se sig besegrad och smältvatten ska rinna i diken och från tak. Vi kommer likt barn hoppa i de pölar som bildas och sedan gräva gångar för att leda bort allt tövatten från gården.

Det ska letas i förrådet efter vingliga fällstolar. Dem ska vi tränga in i en vrå där det är vindstilla och soligt för att få njuta av vårens första utefika. När vi sitter där med kaffekopparna i knät anländer årets första sädesärla för att gäckande trippa runt oss med sin vippande stjärt.

Vårsolen kommer sedan vara lika förrädisk som vanligt och locka oss att ta av lite för mycket kläder, och vi kommer vara lättlurade den här gången också. Det kommer att bli förkylning.

Efter ytterligare en tid ska värmen stiga ännu mera och tjälen gå ur marken. Lökarna i jorden kommer att sträcka ut små tentakler som sedan ska förvandlas till gröna blad när de når markytan.

En sak är säker. Jag kommer alldeles för tidigt börja gräva i någon rabatt.

Kanske ska jag börja skriva dikter?

Idag yr snön utanför fönstret och jag har långtråkigt. Har hört någonstans att det är bra för fantasin. Roar mig med att försöka skriva en dikt. Har ingen aning om det finns regler för hur det ska vara. Men i någon diktgenre passar den här säkert in. Dikten om min brudbukett och lite om floristyrket.

  Brudbuketten

 Idag kommer blommorna

de blommor som skall vara i min brudbukett

 Veronicarosor, rosa och med ljuvlig doft

Fresia, med färg som matchar tygprovet försäljaren fick

tyget till blusen min mamma har sytt

de gröna skira bladen som skall vara bakgrund

 Jag lyfter locket till lådan

här ligger de, törstiga efter lång färd

Ropar – vi vill ha vatten

Rosornas taggar plockas bort

aj, där kom lite blod på fingret

ingen tid till ömkan, på med plåster

 Nu är blommorna i vatten

dricker till sig fin spänst

behöver stå någon dag för att inte vara för knoppiga

 I morgon innan daggen dunstat

plockar jag vitsippor i min hage

fyllda med nattfukt och försommar

 Allt är klart

jag har bundit min brudbukett

rosor, fresia, vitsippor

alla sitter säkert där de ska vara

det skira bandet hänger vackert

 Jag står som lycklig brud

lyfter buketten

låter doften nå min näsa

rosorna smeker mina blossande kinder

ingen tagg glömdes kvar

 

Sydafrika dag 9-10

Dag 9. Kirstenbosch. En stor botanisk trädgård. Den är verkligen gigantisk. Och så fylld med växter och djur. Mycket fåglar. Gick först runt med guide som visade bl.a. en träbro uppe bland trädkronorna och mycket mer. Jag som inte tycker det är roligt att hålla på med fröer och småplantor, jag shoppade pelargonfrön! Undrar vad som hänt.

DSC_0742_2 DSC_0744_2 DSC_0746_2 DSC_0747_2 DSC_0761_2 DSC_0766_2 DSC_0796_2 DSC_0812_2 DSC_0871_2 DSC_0798_2

En kväll därhemma hamnade jag av en slump framför teven och programmet The gardener med Monty Don. Hade inte sett det från början men började känna igen mig lite smått. Han var i Kirstenbosch och tog mig tillbaka direkt.

Stellenberg. En privat trädgård innanför höga murar. Strikt, exklusiv och sköttes av fyra trädgårdsmästare. Den första som välkomnade oss var en stor uggla som satt uppe i trädet och undrade vad vi var för några.

DSC_0895_2 DSC_0902_2 DSC_0905_2 DSC_0912_2 DSC_0914_2 DSC_0915_2 DSC_0925_2 DSC_0940_2 DSC_0963_2 DSC_0973_2 DSC_0978_2

Åker hemåt för dagen och än en gång passerar vi genom de stora kåkstäderna som är så obegripliga för oss. De enorma områden med bara bråte som människor bor i.

DSC_0711_2 DSC_0727_2

Dag 10. Vi checkar ut för idag ska vi åka hem. Enda besöket idag är The Cellars-Hohenort. Ett lyxhotell för de verkligt rika. Diamantmiljardärer och liknande. Såg svartklädda män gå runt, kändes som livvakter. Men där fanns en vacker trädgård bakom hotellet och det gick att kika in till de små trädgårdar som hör till hotellets sviter. Tänk att var och en av dessa sviter har en helt egen oas. Om än med egna murar men ändå. Träffade en kollega, en florist som utsmyckade hotellet. Tänk att ha det jobbet, göra helt efter eget huvud och inte behöva tänka på kostnaden. Avundsjuk? Ja!

DSC_1017_2 DSC_1018_2 DSC_1020_2 DSC_1030_2 DSC_1034_2 DSC_1042_2 DSC_1050_2 DSC_1065_2 DSC_1067 DSC_1068 DSC_1085 DSC_1088_2 DSC_1094_2 DSC_1038_2

Men nu känns det skönt att vi ska åka hem. Längtar efter våra döttrar, den egna sängen och att få ta vad vi vill ur vårt eget kylskåp. Men först ska vi stanna vid waterfront för shopping. Jag som totalt saknar shoppingtarm tittar på omgivningen och talade med lokalbefolkningen istället. Mycket mer spännande och tänk, de har ubåtar här också. Fast här visar de sig.

DSC_1096 DSC_0007_3 DSC_0010 DSC_0013_3 DSC_0042_3 DSC_0033_3 DSC_0028_2 DSC_0025_3

Skrivas stora novelltävling

Nu är Tidningen Skrivas stora novelltävling avgjord. Nästan 1400 bidrag hade de fått in, vilket hästjobb! Jag vann inget, vilket jag nog inte väntat mig heller, jag är ju ny på det här men man lär så länge man lever. Så på det igen!

Handlingen i mitt bidrag är hämtat från MC-världen. Lite upplevt- lite påhitt. Jag lägger in den under fliken Skrivklåda så får ni också läsa. Kom gärna med synpunkter.

Traditioner i förändring.

Att skapa egna traditioner och sedan behålla dem är en utmaning. Idag är det fem veckor kvar till julafton och jag tror inte det finns någon helg som är så traditionsbunden som just julen. Vill man ändra något där till sitt eget får man göra det pytte- pyttelite vart femte år ungefär.

Måste erkänna att jag också håller hårt på vissa saker. Vägrar bestämt tända någon form av stjärnor, stakar eller utegran före söndagsmorgonen första advent och absolut inga färgade eller blinkande lampor. Därför sitter jag här och undrar om jag ska tvättas fönstren nu och köra gardinlöst eller chansa på att blidvädret håller i sig till nästa vecka. Vill inte ha julgardiner riktigt än.

Så vill man ändra eller skapa en helt egen tradition är det kanske bäst att välja en annan helg än julen. Hos oss dök den bara upp, en påsk.

Gör du en sak ett år är det en rolig händelse, gör du sedan om den nästa år blir det till en vana och tredje året, ja då har det plötsligt blivit en tradition.

Så känns det när tre generationer kliver in i en bil för att åka på Konstspaning. Något som sker i vår kommun varje påskhelg. Det började med mig och dottern, sedan hakade min far på. Vi åker samma runda, till samma konstnärer, ser ibland samma tavlor och har alltid samma diskussioner.

Det är min dotter som är öppen för det mesta i konstväg. Det är pappa som, trots att han målade själv i sin ungdom, bara vill se tavlor som är som fotografier. Man ska se vad det föreställer är hans ständiga kommentar. Och så är det jag som tycker om tavlor som startar upp min fantasi. Inget abstrakt och konstigt men jag vill tänka till.

Förstår ni vilka roliga samtal vi har mellan de olika stoppen? Vi kan vara rörande ense om att det bara är konstigt men jag tror inte att vi, alla tre, någon gång varit lyriska över samma konstverk. Ibland vet vi hur olika vi tycker så det är ingen mening att ens prata om det.

Nu har jobb och annat kommit i vägen så vi missat några år men kommande påsk ska vi nog på det igen. Man kan undra varför vi vill göra det här, år efter år, men vi får följa de olika konstnärernas utveckling och vi kan umgås i ett gemensamt intresse. Sedan får vi morfars härligt ärliga kritik mot den konstnärliga friheten. Efter ett besök hos en naturmålare satt han därbak i bilen och var helt tyst. Långt om länge kom hans dom över en målning: ”Den där älgen kommer snart att törsta ihjäl. Med så kort hals når den inte ner till vattnet.” Som i visan. Det är de små, små detaljerna som gör det.

Det här är en tradition värd att bevara, utveckla och rekommendera till andra. Åk på konstspaning, ta med någon som inte har samma smak, då blir det spännande.

Jag själv börjar nu tvätta fönstren. Vi överlever nog utan gardiner en vecka.