Jag skulle hämta våren…

…men jag tappade den på vägen hem! Nånstans i Bjärred.

Jag har varit ner till Skåne. Främst för att hälsa på dottern som flyttat ner dit för studier men också för att gå på trädgårdsmässa. Steg av tåget i Lund, en vacker vårdag, ser snödroppar och vintergäck överallt. Trodde att långkalsongerna och raggsockorna i väskan var helt onödiga. De var de inte! Vädret bara lurades lite, kanske för att välkomna mig. Jag fick senare under helgen följa med dottern och hennes fotbollslag till Ystad för match. Det spöregnade,småsnöade och blåste. Samtidigt! Tur man är härdad från vårmatcherna härhemma och att de vann matchen. DM: Lund SK- Pandora 2-0.

Trädgårdsmässan då. Ja, så mysigt. Jag har nu tankat inspiration och känner att vinterns idétorka släpper. Strosade runt och vred och vände på diverse saker. Många fina och många som jag kände att det där behöver jag inte. Njöt av alla våriga arrangemang.

 

Stannade vid scenen där Gunnel Carlsson höll föredrag tillsammans med en kille från Mäster Grön. De pratade om samplanteringar och visade både perenner och ettåringar så där blev jag kvar. De talade lite om härdighet och undrade om det var någon där som bor norr om Markaryd. Jag räckte upp handen och eftersom Gunnels och mina vägar korsats tidigare vet hon var jag bor. Hon utbrast ”Dalarna” och så fick jag komma upp på scenen och välja en växt bara för att jag åkt så långt. Lite som när vi åker på MC-träff, man får pris för längsta färdsträcka. Jag valde en Pulmonaria, lungört, en växt jag varit på gång att skaffa men ännu inte kommit till skott. Nu har jag en. Tack!

Det blev sen inte så mycket shoppande, bökigt på tåget med för mycket påsar men jag kunde inte motstå en otroligt vacker julros, Helleborus Cinderella, och några kungsängsliljor, Frittilaria meleagris, för att ta hem lite vår.

Hur var det den där våren? Vart tog den vägen? Ja inte följde den med mig hem i alla fall. Det hade snöat hela helgen jag var borta plus ytterligare tre dagar. Jag vet inte om vi ska kalla det här Gökdämpar längre?! Björkdungen med dammen,kryddlandet och bärlandet, så här såg det ut när jag kom hem…

 

En extra sekatör och en rostig liten gräshoppa behöver man alltid. De och växterna väntar nu på att få komma ut.

           

 

Apropå vackra ord.

Vi har varit på mc-träff, Kopparträffen i Falun. Mycket trevligt med kortege genom staden, snygga cyklar och möten med gamla och nya bekantskaper i knuttevärlden. Det var där jag hörde ordet, det vackra ordet som gör att jag aldrig mer kommer säga att jag är gråhårig.

En man stod och delade ut olika priser. Till den klubb som fått med sig flest medlemmar, till de som åkt längst för att komma dit osv..  Medelåldern på mc-träffar är numera rätt hög och när han delar ut priset till den som åkt längst på 125:a säger han att ungdomarna är mer än välkomna för att det inte bara ska bli ”vi gammelblonda” på träffarna.

Vilket talande ord GAMMELBLONDA. Säger allt. Jag som under mitt ca 60åriga liv aldrig någonsin färgat mitt hår fick massor av vatten på min kvarn. Jag har inte blivit gråhårig, jag har blivit gammelblond! Och jag är stolt över det!

Vad hände 2015?

2015 är inget år som går till världshistorien som det bästa men ibland glimtade det till. Det stora projektet i trädgården var bärlandet. Blev riktigt lyckat!

DSC_0009 DSC_0010

DSC_0003 .DSC_0008

Livet runt dammen var som vanligt fascinerande. Grodor, katter och växter i en salig röra.

DSC_0038 DSC_0037 DSC_0006 image image image

DSC_0084 DSC_0080 DSC_0030

Vårt andra fritidsintresse låg lite på is. Vädret lockade inte ut oss på vägarna trots att en ny motorcykel flyttat hit. Men den dagen det var dags för Mälaren Runt strålade solen! Och vi var många som passade på att lufta oss.

image image

På jobbet gick livet sin gilla gång. Kreativt, vackert, ibland stressigt och helt underbart. Bäsna trädgård i ett nötskal.

IMG_1330 IMG_1332 IMG_1344

IMG_1346 IMG_1345 IMG_1348

Mannen i mitt liv tycker om att bygga saker. Jag fick nya clematisstöd och en rosportal.

IMG_1143 IMG_1134 IMG_1150

IMG_1630 IMG_1626 IMG_1634

Det var en liten sammanfattning av 2015. Just nu (den 2:a januari 2016) yr det snö och blåser småspik ute. Jag fördriver tiden genom att lägga pussel och drömma om bättre tider. Snart är våren här igen!!

 

 

Kyrkogårdar är som rofyllda trädgårdar.

Jag älskar att vara i vår trädgård. Nästan lika mycket tycker jag om att gå runt på kyrkogårdar. Jag gillar lugnet, fågelkvittret, buskarna, blommorna och träden som finns både där och hemma.

Från bönpallen på vår motorcykel ser jag över kyrkomurarna och det finns verkligen kyrkogårdar av olika stil och standard. Mannen i mitt liv är inte så intresserad men som alltid går det att kompromissa sig fram. Jag tittar glatt och utan gnäll på något han tycker är spännande och sedan stannar han när jag vill. Tillsammans har vi sett många vackra gravvårdar runt om i Sverige. Och varit in i många små kyrkor för att tända ljus.

Tror dock att Mannen tycker jag är lite morbid för det är lättare att få stopp på honom vid de lummiga trädgårdarna. Han är bara glad om någon annan följer med till kyrkorna och jag har två personer i min närhet som gärna ställer upp. Vår äldsta dotter och min bästa väninna.

Dottern bor i Stockholm och ibland åker jag ner för ”på-tu-man-hand-dagar”. Då passar vi på minsann. Stora kända trädgårdar, mindre mer parkliknande och små, inklämda grönytor. Vi har synat av det mesta. Nu utforskar vi döda stockholmare.

Skogskyrkogården. Vilket ställe! Här kan man gå hur länge som helst. Murar med gravar, stora öppna ytor, minneslundar och sedan tätt, tätt, tätt med gravstenar bland höga raka trädstammar. Denna enorma yta, mitt bland hus och trafik men ändå så tyst och fridfull. Går runt och läser på gravstenar, fantiserar om vad som hände, undrar över sedan länge glömda yrkestitlar och förfasas när vi ser årtalen över födelse och död. Ibland är livet orättvist. Det som stör lite är Greta Garbos grav. Denna speciella kvinna som frivilligt drog sig undan världen, vem bestämde att hennes gravsten och plats ska vara så iögonfallande? Tror inte det är enligt hennes önskan.

Den lilla kyrkogården runt Katarina kyrka. En kontrast mot den stora, stora. Undrar hur många som bara stressigt genar över här? Inte vi inte! Måste utforskas och tänk att här finns ett kändiskvarter. Undrar om det är med vett och vilje eller om det blivit så av en slump? Cornelius Vreeswijk ligger bredvid Anna Lindh. Mitt emot finns Kim Andersson och Putte Wikman. Förstår ni diskussionerna, skrattet och musiken det måste vara där när vi inte hör!?

Det här vandrandet gör mig än mer övertygad om att det ska finnas en gravsten med mitt namn när jag dör. En skrovlig natursten där det slingrar en clematis. Gärna en Kajsa som täcker marken. Jag vill att människor om hundra år ska se att jag har levat och fantisera om vem jag var. Tror att det finns ännu större behov av eftertanke då. Därför blir det inga bilder i det här inlägget för på kyrkogårdar leker man inte med telefonen, där bara njuter och filosoferar man.

Väninnan då? Ja, hon är lika blomälskande hon. Vi åker ofta och tittar på olika trädgårdar och passerar vi en kyrka blir det gärna så att vi stannar, går runt där och gläds/förfasar över hur folk sköter eller inte sköter sina gravar. Men mest tittar vi på planteringarna.

 

 

 

Skrivas stora novelltävling

Nu är Tidningen Skrivas stora novelltävling avgjord. Nästan 1400 bidrag hade de fått in, vilket hästjobb! Jag vann inget, vilket jag nog inte väntat mig heller, jag är ju ny på det här men man lär så länge man lever. Så på det igen!

Handlingen i mitt bidrag är hämtat från MC-världen. Lite upplevt- lite påhitt. Jag lägger in den under fliken Skrivklåda så får ni också läsa. Kom gärna med synpunkter.

Nu är mc-sommaren slut.

Hösten 2011 skrev jag det här i MC-folket. Lika aktuellt i år, enda skillnaden är att den vackra röda HD:n bytts ut mot en lika fin svart cykel. Komforten är om möjligt ännu bättre och vi har nu låsbara packväskor. Synd att man ska behöva tänka på sådana detaljer men när vissa inte vet skillnaden på ditt och mitt så…

Nåväl, så här skrev jag om bönpallskomfort och packningsteknik.

Behöver du verkligen allt det där?

Nu är det höst och vi ser tillbaka på en härlig mc-sommar. Av olika anledningar har vi inte gjort någon resa med övernattning de senaste åren men denna sommar blev det äntligen av. Kan bero på vårens mc-byte. Vi sålde bort vår Yamaha FJR som maken aldrig kom riktigt överens med och fick istället hem en Harley Davidson Heritage Softail. En röd, mycket vacker, och den låter som en gammal, trasig folkvagn. Man och motorcykel skiner ikapp. Han berättade att han länge önskat sig en ”glidare” och undrade vad jag tyckte. Jag ska inte köra eller meka så är den bara fin och bönpallen är skön då är jag nöjd. Det är den här och jag har fått ryggstöd, vilken lyx. Undrar varför inte tidningarna testar passagerarkomforten mer. Tyvärr finns det touringcyklar med stenhård dyna och fotpinnar så högt att knäna nästan når hakan. Försök åk mer än en timme på en sådan. På vår nya finns inga obekväma problem.

När vi gör oss semesterklara tänker jag på hur bra vi motorcyklister packar. Inget onödigt här inte. Ni ska se att snart inför flygbolagen (läs Ryan Air) en ny regel. Du måste göra några mc-resor innan du får åka charter. Tänk vad mycket lastutrymme de skulle spara. Minns första bilsemestern efter att vi sålt sidovagnen. Hade inga speciella planer och tältet fick följa med utifall alla stugor var uthyrda. Packade som vanligt, struntade bara i de vattentäta påsarna, och började lasta bilen. Maken kom in och frågade om jag verkligen fått med allt. Vadå? Jag hade kostat på oss lyxen av några extra ”bra-att-ha-klädesplagg” och kunde inte komma på något mer. Följde med och såg att det fanns hur mycket plats som helst kvar. Vad har de i sina bilar, de som har både kombi och takbox? Vi tittade på varandra och slogs av samma tanke. Vi tar med oss varsin baden-baden! Snacka om att skämma bort sig.

För att återgå till årets semester så var vi lite ringrostiga. Lite bekvämare och lite mera tänk om… Väskorna på nya cykeln är snygga men inte jättestora. Men allt går, att packa motorcykel är som allt annat, har du en gång lärt dig så kan du. Efter några gånger fick vi till det och vid hemresan hade vi lärt oss stuva så det fanns till och med lite plats över.

Det känns skönt att komma hem och inte ha skjutsat runt en massa kläder. Kläder som inte använts men ändå måste tvättas. Inga konstiga souvenirer som bara tar plats. Bara hjärta, hjärna och kamera fyllda av minnen. Jag sorterar foton, renskriver vår dagbok och maken putsar och gör cykeln vinterfin.

Vi ses därute igen nästa sommar!

DSC_0005_1024_17     IMG_0480

 

Det här var den sista funderingen jag skickade till MC-folket. Alla åtta finns under fliken Bönpallen. Men oroa er inte, det är mycket som far runt i huvudet när jag sitter där så det kommer säkert mera tankar farande in här på bloggen.

Motorcyklister, fortsätt visa gemenskap

En av mina funderingar i Mc-folket skrev jag i ren frustration. Under alla våra år på motorcykel har det varit en självklarhet att om man möter en annan cykel, ja då hejar man! Det är inget betungande för det kryllar ju inte direkt av motorcyklar därute. Därför undrade vi varför så få hejade tillbaka när vi kom tillbaka ut efter några mc-lösa år. Det får vi nog aldrig veta.

Men…

Den här sommaren verkar det ha vänt. Nu hälsar de flesta igen och det gläder oss. Det är väl lite förmätet att tro att de läst mitt inlägg och tänkt till men det spelar ingen roll, huvudsaken är att vi ser varandra igen.

Det här är vad jag skrev då:

           Tankar på bönpallen.

Värna gemenskapen.

Hallå alla motorcyklister. Har ni blivit gamla och inte orkar lyfta armen längre eller vad är det som hänt?

Ni har ju slutat hälsa, inte alla naturligtvis men alltför många. Jag kan förstå att trafiksituationen ibland gör det omöjligt och självklart ska säkerheten gå först men möts vi på en vanlig landsväg finns knappast någon anledning till att inte höja handen.

Min man och jag gjorde vår andra paus från mc-åkande när äldsta dottern inte ville åka sidovagn med oss längre. Det finns en dotter till och hon visade inget intresse för motorer. Hennes stora passion blev istället att spela fotboll. Det gick några år när vi skjutsade och satt vid gräsplaner i alla väder, ibland även snö! Vi som från början inte förstod något kan nu allt om offside, hörnor, inkast och att sälja kaffe i pausen. Nu sköter hon det själv och vi kan komma på motorcykel för att bara njuta av matchen.

Mig gick det ingen nöd på de här åren då jag fyllde fritiden med grävande i trädgården men maken började snart bli rastlös. Det går inte att bygga hur många altaner och uthus som helst. Varje gång det passerade en motorcykel ute på vägen stannade han upp och fick något drömmande i blicken. Så en dag stod en Yamaha 900 Diversion i garaget. En grön.

Som glada återfallsknuttar ger vi oss ut på vägarna igen. Vi gör som vi alltid gjort, hälsar på alla som åker på något som liknar en motorcykel. Vilket dåligt gensvar! Vissa bryr sig inte alls, andra kastar förvånat upp en hand. Vi har inrotat i ryggmärgen att hälsa så det sker automatiskt och jag erkänner villigt att det händer att det andra ekipaget hinner först. Synd bara att det inte sker mer ofta. Undrar vad som hände de åren vi gjorde annat?

Jag tycker vi skall vara rädda om den gemenskap vi har. Det är så enkelt och det kostar inget. En liten gest på vägen, en vänlig nick på en parkering eller ett hej vid något matställe innebär inte att vi måste umgås hela tiden. Vi kan vara privata när och om vi vill, det är bara att vara normalt artig mot en själsfrände.

Lek lite med tanken vad det kan leda till när andra trafikanter ser hur vi gör. Den man hälsar på ser man och är också rädd om. Vänlighet är en epidemi som kan spridas över landet. Bilisterna börjar kanske också ta hänsyn till varandra och även mot oss. Lite långsökt kanske men tänk om….

Så skärp er nu! Ni kan åtminstone vifta med fingrarna om ni tycker det är jobbigt att släppa styret.

Antivåldmanifestation på motorcykel.

Varje år anordnar mc-klubben Red Wings i Mora en träff som de kallar Siljansträffen. En trevlig tillställning. År 1996 införde de tillsammans med SMC Dalarna ett nytt inslag i sina träffar, en kortege Siljan runt för att visa att den absolut största delen av alla som åker motorcykel inte ställer upp på det ökande våldet. De kriminella gängen och brutaliteten utgör säkert bara någon procent av mc-världen men det är tyvärr de som syns och hörs mest. Det gick t.o.m. så långt att vissa krogar inte släppte in gäster med skinnväst, inte ens snygga västar utan märken. Märkligt beslut kan tyckas för dumhet sitter ju inte i kläderna.

Nåväl, Red Wings har fortsatt med sina fredliga korteger och idag för 18:e året i rad. Jag har alltid lyckats pricka in en jobblördag så Mannen i mitt liv har åkt rundan ensam men i år är jag ledig och får följa med. En perfekt dag för en tur runt Siljan med strålande sol.

Vi startar på kajen i Mora. Det är många deltagare, inte bara svenska utan jag ser några danska flaggor och hör både tyska och norska röster. Roligt att visa upp Dalarna när det är som vackrast. Startavgiften är att köpa lotter och hälften av intäkterna går till någon förening eller liknande som arbetar mot våld. I år är det Föräldraföreningen mot narkotika som får pengarna. Hoppas många köper lotter, gärna två-tre stycken. Jag hörde aldrig någon siffra på hur många vi är men nog är det tresiffrigt.

DSC_0057 DSC_0065

Ett band grånade gentlemän underhåller medans vi väntar på avfärd och två äldre damer ute på promenad stannar och rycks med av musiken. Stampar takten så mycket de orkar. Speciellt till låten ”Apache”

DSC_0069 DSC_0070 DSC_0071 DSC_0073

Både jag och Mannen blir lite nostalgiska när vi ser sidovagnarna. Ser däremot inga barn någonstans, det är istället hundar som åker i dem. Knuttar och spättor har tydligen inga småbarn längre. Kan nog bero på att medelåldern här idag är rätt hög. Kanske inte 60+ men snudd på. Minst 50+ i alla fall. Inte ens polisen sänker åldersnivån men han har nog en trevlig dag på jobbet. Han får ju vara med oss.

DSC_0061 DSC_0062 DSC_0064 DSC_0066

Det är mysigt att åka i en välordnad kortege. Lite folkfest faktiskt. Fullt av människor efter vägen. Många har dukat upp fika, andra bara sitter på campingstolar och de tittar, de vinkar, de filmar. Det enda som saknas är små barn som viftar med flaggor annars känner jag mig nästan kunglig där på bönpallen när jag nådigt vinkar tillbaka. Och eftersom jag sitter rätt högt kan jag kika bakom alla och se vad de har i sina trädgårdar. Hinner tyvärr inte fota om jag ser något bra men jag spar det i hjärnans hårddisk. Den som till 95% redan är fylld med trädgårdstankar. Undrar vid vilken procentsats gränsen för nörderi går?

Den här helgen är det också motionsloppet Siljan och/eller Orsasjön runt på vanlig trampcykel. Jag är imponerad för det är långt. Många ömma rumpor i morgon.

IMG_0526

Vi har matstopp i Leksand och jag går runt och knäpper kort på välputsade motorcyklar och små detaljer som visar personlighet. Den gröna cykeln med flygvapenmärken blev vald till Snyggaste motorcykel av Föräldraföreningen mot narkotika.

DSC_0068 DSC_0072 DSC_0076 DSC_0078 DSC_0079 DSC_0083 DSC_0087 DSC_0094 DSC_0096 DSC_0100 DSC_0102 DSC_0058

Tillbaka i Mora vid Red Wings klubbstuga. Går en runda bland tälten och hälsar på några bekanta. Det kan vara bra med färgglatt tält när mörkret smyger på men vi slår några mygg och åker hem.

IMG_0531