Tankar från bönpallen 5. Att vara tysta tillsammans.

Kommunikation, teknik eller känsla.

Vi kör den enkla vägen när vi vill prata med varandra på motorcykeln. Inga tekniska krångligheter. Vill jag något knackar jag honom på axeln. Har han något att säga saktar han ner och lutar sig bakåt. Snabbt och lätt.

Men… Ibland sitter jag där i mina tankar, har hittat svaret på livets svåra gåta och tänker berätta det vid nästa paus. Vad tror ni händer? Jo, när vi väl har stannat då har jag glömt hur jag tänkte. Eller också frågar han om jag såg älgen/räven i skogsbrynet två mil tidigare. Han kunde inte peka just då, så den missade jag. Alltså är det här lite både och, men jag tycker ändå att fördelarna överväger. Någon gång kommer jag väl ihåg vad det var jag skulle berätta eller så var det inte så viktigt. För det är rätt skönt att sitta där och drömma i sin egen värld och det vet jag att han också tycker.

Vi ville i alla fall prova modern kommunikationsteknik. Kommer inte ihåg varför men det var nog någon tekniknörd som övertalade oss. Vi köpte intercom och fick med lite krångel in mikrofon och hörsnäckor i hjälmarna. Nu skulle det småpratas minsann. Vet ni under hur många resor vi nyttjade dessa moderniteter? Ja, jag har nog förträngt några men inte var det mer än två-tre gånger. Det var något av det mest irriterande vi någonsin upplevt. Jag hörde hans andetag, varje harkling eller suck. När han ville berätta något hade jag flytt in i min hjärna, kopplat bort mina öron och hörde ofta bara hälften av det han hade att säga. Det blev många: vad sa du?

Jag å andra sidan har skaffat mig en last, eller som maken säger, en ful ovana där jag sitter i min hjälmbubbla. Jag sjunger, och kan villigt erkänna att det är mycket falskt. Kan skrämma vem som helst av vägen. Den käre maken är en mycket tålmodig man men där gick gränsen. Han ville inte höra min sång och hela vitsen med lurar, mick och sladd föll platt. Dessutom hade låten ”ingen vill veta var du köpt din tröja” fastnat i mitt huvud. Jag vet, det är fruktansvärt men den bara ploppade upp. Han stängde av mig och jag lyssnade inte på honom. Det har aldrig varit så tyst på våra turer som under de resorna. Tog inte lång tid innan de här sakerna försvann ur hjälmarna. Vi har återvänt till stenåldern och använder oss av telepati istället. Vad många tillfällen det är då vi samtidigt påkallar uppmärksamhet för att peka ut samma saker.

Nu får jag sjunga igen och ibland undrar jag om folk hör mig när vi måste stanna vid rödljus eller stopptecken. I så fall får de sig ett gott skratt och det bjuder jag på för man skall glädja sina medmänniskor. Jag tror att maken också sjunger men det kommer han aldrig att erkänna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s