Tankar från bönpallen 2. Sidovagnen.

 Och så kom sidovagnen.

Hurra, vi är med barn!!!!

Det är nu många år sedan, 1977, när provet visade att vi skulle bli föräldrar. Beskedet kom på våren och när sommaren stundade kunde jag fortfarande kränga in mig i skinnstället. Senare byttes det ut mot ett lånat, gigantiskt ot-ställ och när till slut inget passade längre var mc-säsongen slut. I november föddes en liten flicka.

Från att varit två personer som haft möjligheten att ta en mc-tur precis när vi ville till att bli familj var en stor omställning. Man kan inte åka motorcykel med en bebis hur gärna man än vill. Att köra på som vanligt och låta en av oss åka och den andra vara hemma, det var aldrig aktuellt. Vi hade sett par göra så men det var inget alternativ vi ens tänkte. Maken och jag ville fortsätta vara vi och oss, vi ville verkligen inte splittra familjen och hålla på med s.k. ”egentid”. Så vad skulle vi göra? Jo, vi slog till och köpte en båt med sovmöjligheter istället. Det man inte kan göra tillsammans det behöver man inte.

Visst var det skönt på sjön men ack så låst man blev. Samma vatten hela tiden, ville vi se något annat skulle det krånglas med trailer och bil. Ja ja, de är bara ovana, ge det lite tid tänker ni men när det gått två år då hade maken fått nog och insett att en gång knutte – alltid knutte. Det positiva var nog att lilltjejen fick en otrolig balans eftersom hon lärde sig gå i en gungande båt.

Nu började den stora jakten. Det blev många besök i mc-butiken. Varje tidning, nästan, lästes och det funderades och jämfördes. Båten lämnade oss och istället kom en röd Honda CX500C och en vacker sidovagn, Squire ST1.

Då var tjejen tre år och då fick hon sitt första skinnställ. Det minsta vi fann var för 7-åringar men med en mormor som kan trolla med symaskinen så löser sig det mesta. Värre var det att hitta en passande hjälm. Men vi lyckades och tillsammans med ett par enorma glasögon blev hon hon att se ut som en gullig liten fluga därnere i sittbrunnen.

Mutad med en stor påse godis och en bunt serietidningar började färden. Jag satt på bönpallen, beredd att luta mig över henne om hon rörde sig för mycket. Vi provade att köra med kapellet på men då var det svårt att ha koll på henne. Kom ihåg att det här var tidigt 80-tal, allting var inte så farligt då. Trodde vi. Nu gick allt bra men visst är det skönt att säkerhetstänket gått framåt.

Men tjejen mådde bra där i vagnen. Hon läste, hon ritade och hon vinkade till andra motorcyklister. Hon lärde sig snabbt att håller du saker utanför vindskyddet, då blåser de bort! Det var inte alltid det gick att stanna och hämta det tappade men tursamt nog höll hon hårt i det viktigaste. Hon vaktade sin sidovagn noga, släppte inte i andra, men visade stolt upp den. Se men inte röra var vad som gällde.

De följande tio åren kuskade vi runt Norden. Vi tältade, vi åkte på träffar och vi hade roligt tillsammans. Nu är hon sedan länge vuxen och kör Ducati 696 monster, ofta runt på bana. Den stolte fadern har svårt att hålla fingrarna borta när hon vill meka själv.

Som en parantes kan jag berätta att nyligen besökte vi yngsta dotterns svärföräldrar och i deras uthus stod vår gamla sidovagn!!

Tänk vad världen ändå är liten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s