Tankar från bönpallen 1. Vill inte köra!

Jag vill inte!

Jag tycker om att åka motorcykel. Märk ordvalet – åka!

MEN…  där finns en liten tagg som skaver på andra motorcyklister. För det är så att jag vill inte köra motorcykeln själv. Det är tydligen något som stör för jag får många frågande kommentarer. ”Ja, men ska du inte…bla, bla, bla.” Det hör jag ofta, speciellt från kvinnor.

Jag är så gammal att jag fick mc-behörighet på köpet när jag tog bilkörkort. Inget prov, absolut ingenting behövdes för att få den extra bokstaven. Gudskelov har de ändrat det men som sagt, jag får köra om jag vill. Bokstaven på körkortet innebär inte med automatik att jag kan köra, men jag har provat. Min man köpte mig en liten 250 Kawazaki, undrar om det var av kärlek eller egoism.

Vi har varit på stora, tomma industriområden, haft med oss med koner och ritat upp linjer där jag fick öva stopp, start, sväng, åk och vänd. Där gick det bra. Hemma på lilla byvägen där jag bara ibland fick samsas med något fordon var det heller inga problem. Jag körde runt bland gårdarna, många varv. Började känna mig säker.

Nästa steg var ut i den större världen. Genast var magin borta. Bilarna körde både fort och otäckt nära, cyklister och gående såg mig inte ens. Men jag bet ihop, tänkte att jag ska fixa det här också. Vi begav oss ut på en längre färd till ett fikaställe vi ofta besöker. Efter någon kilometer körde maken körde upp jämte mig och ropade att jag kunde försöka åka lite fortare. Tittade ner på mätaren och såg att det som kändes som minst nittio bara var fyrtio km/tim. Jag fällde ner visiret helt, gasade på och tog mig upp till nästan åttio men där fick det vara nog. När vi senare kom hem var jag stel i hela kroppen. Jag hade koncentrerat mig så huvudet värkte och inte sett något av allt trevligt vi åkt förbi. Satte mig på trappan och talade om att Aldrig mer!

Nog är det tur att vi inte längre får behörighet ”på köpet”. Trafiksäkerheten blir så mycket bättre om bara den som gått utbildning får köra. Så varför krångla till det. För mig är det definitivt bättre att sitta därbak och låta tankarna flyga fritt. Jag njuter av den fria sikten, inget biltak som skymmer naturen, och jag fyller lungorna med frisk luft. Ibland rynkar jag på näsan när bonden gjort sitt jobb men inser att det inte blir någon underbar doft av nyslaget hö om inte gödsellukten funnes.

Oj vad många världsproblem jag löser när jag inte behöver bekymra mig om trafikregler eller  se upp för vad andra trafikanter gör. Det sköter min man alldeles utmärkt och jag känner mig helt trygg med honom. Ser jag något värt en extra titt och gör maken uppmärksam på det, då stannar vi. Vi har ju en kommunikation och det gäller att ge och få. Han vet att jag gärna vill stanna och se på vackra trädgårdar och strosa i gamla ruiner och jag följer honom och tittar med inte alltför stort intresse på skruvar, muttrar och maskiner. Tack vare det här har vi hittat många smultronställen tillsammans. Argumentet att kör du själv får du stanna när och var du vill håller inte. Det får jag ändå bara jag knackar maken på axeln. Dessutom får jag stanna på ställen jag inte visste jag ville se.

Vad som hände med den lilla motorcykeln? Min man behöll den ett tag för att åka på till arbetet. Kanske trodde han att jag skulle ändra mig, jag vet inte, han sa aldrig något. Senare visade det sig att han tyckte den var för mesig så han sålde den till en tjej. Hon var nybörjare och skulle ”prova på”.

Det händer att jag tänker på henne ibland.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s