Traditioner i förändring.

Att skapa egna traditioner och sedan behålla dem är en utmaning. Idag är det fem veckor kvar till julafton och jag tror inte det finns någon helg som är så traditionsbunden som just julen. Vill man ändra något där till sitt eget får man göra det pytte- pyttelite vart femte år ungefär.

Måste erkänna att jag också håller hårt på vissa saker. Vägrar bestämt tända någon form av stjärnor, stakar eller utegran före söndagsmorgonen första advent och absolut inga färgade eller blinkande lampor. Därför sitter jag här och undrar om jag ska tvättas fönstren nu och köra gardinlöst eller chansa på att blidvädret håller i sig till nästa vecka. Vill inte ha julgardiner riktigt än.

Så vill man ändra eller skapa en helt egen tradition är det kanske bäst att välja en annan helg än julen. Hos oss dök den bara upp, en påsk.

Gör du en sak ett år är det en rolig händelse, gör du sedan om den nästa år blir det till en vana och tredje året, ja då har det plötsligt blivit en tradition.

Så känns det när tre generationer kliver in i en bil för att åka på Konstspaning. Något som sker i vår kommun varje påskhelg. Det började med mig och dottern, sedan hakade min far på. Vi åker samma runda, till samma konstnärer, ser ibland samma tavlor och har alltid samma diskussioner.

Det är min dotter som är öppen för det mesta i konstväg. Det är pappa som, trots att han målade själv i sin ungdom, bara vill se tavlor som är som fotografier. Man ska se vad det föreställer är hans ständiga kommentar. Och så är det jag som tycker om tavlor som startar upp min fantasi. Inget abstrakt och konstigt men jag vill tänka till.

Förstår ni vilka roliga samtal vi har mellan de olika stoppen? Vi kan vara rörande ense om att det bara är konstigt men jag tror inte att vi, alla tre, någon gång varit lyriska över samma konstverk. Ibland vet vi hur olika vi tycker så det är ingen mening att ens prata om det.

Nu har jobb och annat kommit i vägen så vi missat några år men kommande påsk ska vi nog på det igen. Man kan undra varför vi vill göra det här, år efter år, men vi får följa de olika konstnärernas utveckling och vi kan umgås i ett gemensamt intresse. Sedan får vi morfars härligt ärliga kritik mot den konstnärliga friheten. Efter ett besök hos en naturmålare satt han därbak i bilen och var helt tyst. Långt om länge kom hans dom över en målning: ”Den där älgen kommer snart att törsta ihjäl. Med så kort hals når den inte ner till vattnet.” Som i visan. Det är de små, små detaljerna som gör det.

Det här är en tradition värd att bevara, utveckla och rekommendera till andra. Åk på konstspaning, ta med någon som inte har samma smak, då blir det spännande.

Jag själv börjar nu tvätta fönstren. Vi överlever nog utan gardiner en vecka.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s